Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Januari 2009 - Sven Söderström: Vepa eller rana?

Januari 2009

Vepa eller rana?

Fråga från värmländsk väverska: Under vårens vävkurs vävde jag i rosengång och av ullgarn en ca 1,5 m lång vävnad avsedd att hängas på väggen. För mig var detta en vepa, medan det naturliga ordet för vår uppländska kursledare var rana. Hur förhåller sig dessa båda ord till varandra?

Svar: Kläder som var för trasiga att lagas kunde i äldre tid klippas i remsor och vävas i en varp (ränning) av garn till trasmatteliknande vävnader som lades som ett tjockt underlakan över den lösa halmen i sängarna. Dessa remsor var mestadels av ylle. En sådan vävnad kallades vepa.

Först under senare delen av 1800-talet började man lägga trasmattor – som ju är vävda med samma teknik – på golven. Ordet vepa förekommer i svenska dialekter och i fornsvenskan. På norska används samma ord: veipa. Om man ville ha det extra fint lades en vepa på bordet som duk eller hängdes på väggen som väggbonad.

Därmed fanns också ett behov av att vepan skulle vara vacker: den vävdes i tilltalande mönster eller försågs med broderier. De trasor som användes som inslag kunde bytas ut mot garn. Orden vepa och svepa anses vara besläktade. På så vis förstås slangordet vepa ’överrock’ m.m. lätt. Det är något man sveper om sig.

Ett annat namn på en liknande väv är rana. Äldst vävdes ranor i en stående vävstol och hade tre stadkanter. Inslaget i en rana är vanligen av ulltråd. Mönstret består av svarta och vita strimmor tvärs över men även av blåa och röda. Också andra geometriska mönster och färger kan förekomma.

Rana är inget dialektord men har använts i vårt språk åtminstone sedan 1500-talet, vilket kan förklaras av att ranor har varit en viktig handelsvara och att skatt uppburits från samerna i form av ranor. De användes bl.a. som duk till tältkåtor och som täcken i slädar. Kraven på ett tilltalande utseende var givetvis högre på slädtäcken. Dessa krav blev ännu mera framträdande när ranorna började användas som väggtextilier.

Svenskan har lånat ordet rana av finskan, där det heter raanu, varvid ordet fått svensk form enligt mönstret fin. ruutu : sv. ruta, fin. raanu : sv. rana. Finskan har i sin tur lånat raanu från tornesamiskan eller från samiskan i norra Finland, där det heter ratnō eller, i en annan böjningsstam, rānō.

Särskilt samerna i nordligaste Finnmark i Norge, som hade tillgång till ull genom fåravel, var kända för sina ranor. De lånade och anpassade till sitt språk det norska ordet för rana, som kan uppträda under former som grenja, græn, grein. I nordlig fjällsamiska förloras k- i förbindelsen kr-.

Somliga anser att ordet ifråga är identiskt med fornfranskan (gros)grain ’scharlakan’, dvs. ranan skulle ha fått sitt namn av de röda färgkorn som bildades av de torkade kermeslössen. De högröda strimmorna i ranan skulle ha åstadkommits genom att delar av inslaget färgats med kermeskorn.

I pite- och sydsamiskan finns ordet rana under formerna kradnō och graanuo. Svenska dialekter i södra Norrbotten och norra Västerbotten har direkt från samiskan lånat in detta ord. I pite- och skelleftemålet kallas sålunda en vävnad av trasor och restgarn för kran.

Sven Söderström

Publicerad i UNT den 11 juni 1998.

Tillbaka till Tidigare inlägg