Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Maj 2011 - Lena Bergström (Wenner): Mufsar upplänningar fortfarande?

Maj 2011

Mufsar upplänningar fortfarande?

Som bekant kan ett ord konkurreras ut och försvinna, även om företeelsen i sig inte förändras. Kanske är det så det förhåller sig med ordet mufsa eller mofsa, som enligt arkivets ordsamlingar tycks vara specifikt uppländskt. Från Nora har vi han mofsar och äter, vilket innebär att personen i fråga äter fort och stoppar i sig maten med god aptit. Från Vaksala och Skuttunge finns belägg där mufsa avser såväl ’äta glupskt’ som ’mumsa’.

Bredvid mufsa finns former som muffa och muffla, t.ex. muffa i sig ’äta begärligt och glupskt’ (Frötuna) och muffla ’mumsa på något gott, kalasa’ (Börstil). Det finns också ett substantiv muffing ’något fint, något gott’: Dä ä muffingen å få nypärer (Börstil). Dessa former uppträder även utanför det uppländska dialektområdet. En västgöte kan muffa å äta ’äta med mun full, stoppa mycket mat i mun’, medan en estlandssvensk som mufflar talar med mun full.

Om vi vidgar perspektivet, finner vi att ordgruppen också förekommer i andra europeiska språk. I engelska dialekter finns ordet muffle, i franska moufle och i holländska moffelen, alla med betydelsen ’mumla’. I danska dialekter har mufle en betydelse ’mumsa’, som ju ligger än närmre den uppländska, och i jylländskan kan verbet också ha innebörden ’äta glupskt’. I tyskan används muffeln med de tre huvudbetydelserna ’mumsa’, ’äta glupskt’ samt ’tala med full mun’.

Ordens etymologi, dvs. deras ursprung och betydelse, är något oklar. Att ordgruppen är av germanskt ursprung kan man emellertid slå fast. Det föreligger en grundrot *mu med betydelsen ’ge ifrån sig ljud med halvöppen mun’. Andra ord där denna rot ingår är muttra och mumla. Enligt Hellquists etymologiska ordbok skulle den ursprungliga betydelsen av lågtyskans muffe(l)n kunna vara ’täppa till munnen så att man endast kan mumla’, vilket ju blir följden om man stoppar munnen full av mat.

Det är fullt naturligt att ord förändras när de införlivas i främmande språk, och att muffel har utvecklats till muffla eller moffa i svenskan är ingen konstighet, men varifrån kommer s:et i mufsa? Ord med konsonantkombinationen fs ger ofta negativa associationer, lyssna t.ex. på slafs, hafs, krafs, bjäfsa, rufsig, plufsig och tjafsa. (Neutrala ord som tofs och räfsa finns, men de är en klar minoritet.)

I sin bok Fult språk ställer sig Lars-Gunnar Andersson frågan om det är en tillfällighet att fs finns i så många ord med negativ klang, eller om det är något speciellt med ljudkombinationen som stör ett svenskt öra. Man skulle alltså kunna tänka sig att muffa genom sin negativa betydelse antagit formen mufsa i analogi med orden med fs. En annan förklaring är att mufsa är en ombildning av muffa i anslutning till mumsa. Eventuellt kan det ha varit en samverkan mellan de två utvecklingarna.

För att återgå till frågan i rubriken, om upplänningar fortfarande mufsar, så har jag hört mig för hos infödda upplänningar men inte funnit någon som känner till ordet. Det yngsta belägget som finns i arkivets ordsamlingar är från 1965. Har mufsa eller mofsa dött ut eller finns det någon i läsekretsen som använder eller har hört dem? Det vore i så fall trevligt om ni ville höra av er till dialektspalten.

Lena Bergström (Wenner)

Publicerad i UNT den 14 november 1996

Tillbaka till Tidigare inlägg