Maj 2015

Vem gömmer sig på kattvinden?

UNT hade för en tid sedan en rubrik som löd: ”Tjuvar gick in via kattvinden”. Artikeln i fråga skildrade ett inbrott på ett Uppsalahotell, där de förslagna tjuvarna öppnat taket till ett antal rum på översta våningen.

Ordet kattvind var nytt för mig, ett tilltalande ord som genast gav associationer till ett litet populärt djur. Kunde det vara huskatten som låg bakom benämningen? Jag letade i ordböckerna, men ingenstans fanns kattvind, inte ens i den väldiga Svenska Akademiens ordbok (SAOB), nu hunnen till band 32 och ordet sväpa.

Då tog jag kontakt med UNT-reportern, som förklarade att kattvind var det oinredda, oftast låga utrymmet mellan ytter- och innertaket på ett hus. Han blev förvånad över att ordet saknades i ordböckerna. Som infödd Uppsalabo i medelåldern hade han alltid uppfattat kattvind som ett helt ”normalt” ord, något som bekräftades av att också personal inom byggbranschen, brandförsvaret, polisen etc., som han hade kontakt med, obehindrat använde begreppet.

Av en annan likaså genuin Uppsalabo fick jag veta att hennes mor och mormor brukade tala om kattvinden. Det vidgade utbredningen till Skogstibble och Vittinge. För dem var kattvinden i första hand det utrymme som uppstår mellan ytter- och innerväggen, när man inreder övervåningen. (Man vill ju ha åtminstone sitthöjd under snedtaket och då blir det två utrymmen över, där taket går ned mot golvet.)

Kanske hade det ändå flutit in något belägg till SAOB:s arkiv? Katt-bandet (nr 15) var ju tryckt redan 1935. Men Per Stille på ordboksredaktionen i Lund hittade ingenting.

I dialektordsamlingarna i Uppsala Arkivcentrum fick jag till slut napp. Där fanns ett exempel på kattvind definierat som ’det översta (oinredda) vindsutrymmet i en stuga under yttertaket’ ‒ från Viby i Närke. Dessutom lär ordet finnas i Hälsingland, där den nyssnämnde reportern hört det användas av Anticimexfolk, som besiktigat hans sommarstuga. (Själv har jag i Bollnästrakten hört treje vinn, ”tredje vinden”, om den oinredda vinden.)

Det är alltså inget tvivel om att ordet kattvind är levande, trots att detta liv uppenbarligen förts utanför ordböckerna. Vi i dialektspalten vill förstås gärna höra om våra kära läsare känner till ordet!

Vad är det då för katt som döljer sig på vinden? Den vanliga huskatten trivs väl bättre i värmen än på en kall vind? Svaret tycker jag mig ha funnit i en avhandling som ventilerades i Uppsala i våras. Den är skriven av Annika Karlholm och behandlar metaforiskt bruk av djurbenämningar. Katt kallas den översta, kortaste, trekantiga klabben i ett gavelröste på ett timmerhus. Benämningen är känd främst från Uppland (från Frösåkers, Lyhundra, Olands, Trögds, Vaksala, Våla och Örbyhus härader samt från Väddö); enstaka belägg finns också från Södermanland, Närke och angränsande delar av Östergötland.

Det är säkert den sortens katt vi har att göra med i ordet kattvind, och benämningen lever kvar även sedan man slutat timra husen.

Men då återstår frågan: Varför kallade man stockbiten för just katt? Annika har ett förslag som hon grundar bl.a. på en uppteckning från Söderbykarl. Där kallas den understa och längsta stocken i gavelröstet för ”röstfar”, den kortare stocken i mitten ”röstmor” och den översta alltså ”katt”. Detta har givit Annika ”en känsla av”, skriver hon, ”att gavelväggen, röstet, egentligen utgör ett slags ’familj’ med katten som minsta medlem”.

Så var det till sist ändå vår kära katt som dolde sig på kattvinden!

Maj Reinhammar

Publicerad i UNT den 14 december 2000.

Tillbaka till Tidigare inlägg