Februari 2016
I år har-e vârri sômmâr på skârpen
I en artikel på Likt&Olikt-sidan den 4 augusti tidigare i år återger Anders Persson sin fars kärnfulla replik när sommaren stod i full blom: ”Nu jävlar är-e sömmer på skärpen”, dvs. ’på skarpen’.
Uttrycket på skarpen, bildat till adjektivet skarp, hör till normalt talspråk och är i sig inte särskilt utmärkande för någon enskild dialekt ‒ dialektalt däremot är uttalet med mycket öppet ä-ljud, hädanefter återgivet med takvokalen â, på skârpen. Anders Persson har i telefonsamtal meddelat mig att både hans far och farfar var infödda upplänningar (från Viksta respektive Lövstabruk). Själv uppfattar han uttalsformen på skârpen som rätt ålderdomlig, Som parallell till skârpen kunde Anders efter sin Björklingefödda mor anföra vârmt ’varmt’.
Själv har jag lagt märke till uttalen bârra ’bara’, vârra ’vara’ och vârri ’varit’ hos en man i 70-årsåldern, bosatt i Bälinge norr om Uppsala. Sådana former kände även Anders Persson till. Att det heter bârra och vârra med kort vokal och långt r, beror sannolikt på att dessa ord normalt står obetonade.
Materialet i dialektarkiven visar att det inte är fråga om några tillfällighetsuttal. I stora delar av Uppland kan adjektivet skarp uttalas med ett öppet ä-ljud, och samma gäller för vârm, bârra och vârra. I själva verket är antalet ord med â för väntat öppet a så talrikt att det skulle föra alldeles för långt att räkna upp dem i detta sammanhang.
Vokaler har en generell tendens att anta ett öppnare uttal framför r, vilket bland annat kan yttra sig så, att kort öppet a övergår till ett ännu öppnare ä (â). I vissa fall blir resultatet en större ljudlikhet mellan olika ord. Ett exempel är varm och värme, som båda uttalas med â i stamstavelsen (vârm resp. vârme). Någon gång inträder till och med ett fullständigt uttalssammanfall ‒ både arm och ärm uttalas ârm.
Öppningen av kort a till â framför r är ingalunda begränsad till Uppland. Det är i varierande grad vida spritt i dialekterna. Denna ljudövergång förekommer i mindre utsträckning också framför s.k. tjockt l. Ett exempel är kâlv ’kalv’ (Björklinge, Hållnäs, Tierp m.fl. socknar).
Uttalsformen på skârpen m.fl. hör, som Anders Persson mycket riktigt antar, hemma i äldre Upplandsdialekt. Utsikten att få höra den hos yngre upplänningar torde vara rätt liten. Riksspråket/skriftspråket har här, liksom i så många andra fall, haft en normerande inverkan.
Jag vill avslutningsvis återge Anders Perssons eget omdöme om faderns lovtal till sommaren: ”Det låter mäktigt.”
Gunilla Söderberg
Publicerad i UNT den 9 september 1999.