Januari 2010

Snöa eller snöga

För en tid sedan läste jag Thorbjörn Fälldins memoarer En bonde blir statsminister. Thorbjörn Fälldin samtalar med Arvid Lagercrantz.

Redan som fjortonåring fick Thorbjörn Fälldin hjälpa sin far med att köra hem ved från skogen. Under några veckor vintern 1940 bodde han i en timmerkoja hos ett par morbröder som kolade. Det var, säger Fälldin, härliga kvällar med morbröderna som var duktiga berättare och som talade genuin sydångermanländska, som också är Fälldins egen grunddialekt, Högsjömål.

”Det offentliga och politiska liv jag levt har tvingat mig att i varje fall inte använda de allra svåraste dialektorden för då blir jag inte förstådd. Jag är därför tvåspråkig och har aldrig släppt dialekten. Så fort jag kommit hem har betoningarna kommit fram. Min dotter blev lite tuktad för sin dialekt i början i skolan. Hon sa snöön. Det heter snön, sa fröken. Det snöge, sa vi. Det heter snöar, sa fröken (s. 27). (Kursiveringarna är mina.)

Formen snöga och liknande för snöa har stor utbredning i våra dialekter, framför allt i mellansvenska, norrländska och finlandssvenska mål. Från och med Östergötland, Närke, Värmland och landskapen norr därom (en grov gränsdragning) är former med g av verbet vanliga. Att döma av samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter i Språk- och folkminnesinstitutet, Dialektavdelningen, Uppsala, tycks g-formen vara ovanlig eller saknas i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Här heter verbet snö, snjö och sny, sni (Norrbotten) och liknande. Från Umeå landsförsamling uppges att snöga är en yngre form för snjö.

Former med g finns upptecknade även från sydligare landskap. Från Småland, företrädesvis de östra delarna, är sådana g-former kända, och med något enstaka belägg även från Västergötland (Holsljunga, Kinds hd). Tidigare torde dock snöga och liknande ha varit mera allmänt. Verbet har i äldre fornsvenska hetat snioa (med långt o). Mellan o och obetonat a eller i kunde ett w, ett ljud liknande engelskans w, skjutas in. Detta har sedan blivit ett g-ljud: snioa har blivit sniowa, sniöwa och sedan sniögha, snöga. Andra exempel på den här utvecklingen är fsv. knoi, som blivit knoge, roa v., som kan heta roga (sig) och fsv. troin, som blivit trowin, troghin, trogen. Ett annat exempel på samma ljudutveckling är våra dagars lite vardagliga frugan i uttryck som ”Det är bäst att gå hem till frugan”.

Även i ortnamn kan vi träffa på den här diskuterade företeelsen. Flogsta är som bekant namnet på en stadsdel i Uppsala. Ortnamnet skrevs 1278 floastum, vars senare led är ett ursprungligt stadhum (dativ pluralis) med en trolig betydelse ’ställe, plats för något’. Floa är en böjd kasusform av dial. floe ’tillfällig vattensamling på en äng eller lågt liggande fält’. En skrivning ii floghastum 1369 visar att mellan o och a har vi så fått det g som namnet fortfarande har.

Att det i riksspråket i dag heter snöa och inte snöga beror säkert på association med t.ex. snö, där det inte funnits förutsättning för den ovan diskuterade ljudutvecklingen.

Claes Åneman

Publicerad i UNT den 14 juni 2001.

Tillbaka till Tidigare inlägg