Januari 2015
Gräsömålet hotat?
UNT innehöll 19 oktober ett läsvärt reportage om dialekter i nordöstra Uppland. I det ingick en intervju med en man från Gräsö, rubricerad Bertils dialekt hotad. I det sammanhanget erinrade jag mig ett inslag i Aktuellt för en tid sedan. Där intervjuades en Gräsöbonde med anledning av Naturvårdsverkets planer på att göra ön till naturreservat. I tv-studion talade han naturligtvis s.k. riksspråk. Han använde inga dialektord. Ändå fanns det tydliga dialektdrag i hans tal.
Gräsö hör inte till det egentliga Roslagen. H-bortfallet i början av ord, som ju kännetecknar rospiggarna, kunde alltså inte höras i inslaget. Det har sin nordgräns strax norr om Väddö. Gräsöbon sade t.ex. hugga med ett distinkt h. Trots det lär ordet inte alls likadant som om det hade sagts exempelvis av en Uppsalabo. Han uttalade nämligen hugga med akut accent (húgga), dvs. med samma tonfall som i t.ex. glúggen. Sådan accent påträffas i dialekterna i nordöstra Uppland.
Men det var inte bara tonfallet som avslöjade var mannen hörde hemma. Också sättet att uttala gg placerade honom geografiskt. Han hade det för norra Gräsö typiska ”hårda” uttalet av g, någonstans mitt emellan g och k I mina öron lät det nästan som hukka.
Både accenten och det tonlösa uttalet av g (liksom av b och d) har sin grund i de tidigare täta kontakterna österut över havet. En riktigt genuin Gräsöbo skulle måhända dessutom ha uttalat ordet med en liten luftpuff mellan vokalen och den följande långa konsonanten. Sådan s.k. preaspiration (före ck, tt och pp) påträffas i Sverige för övrigt i härjedalska mål. Vi kan höra det också hos islänningar som talar svenska.
Gräsöborna var inte trakterade av att få sina mahrker förvandlade till naturreservat; de ville helst vara i fredd, fick vi höra i Aktuelltinslaget. I mahrker har vi ännu ett exempel på dialektens tendens till tonlöshet (här tecknat med h): r framför k uttalas med en dragning mot sje-ljud.
Uttalet fredd är känt bara från norra Uppland. Ursprunget, fornsvenskans fridher, hade kort vokal. I riksspråket har det ljudlagsenligt med öppning och förlängning av vokalen givit fred. Riksspråkets frid anses bero på s.k. läsuttal. Fred och frid har med tiden utvecklat skilda ‒ men besläktade ‒ betydelser. Ljudmässiga motsvarigheter till fredd har vi i uppländskt vedd (riksspråkets ved) och svedd (jämför verbet sveda ’bränna’); det senare ordet återfinns i Sveddvägen i Sunnersta(1), som minner om ett gammalt torpnamn.
Visst är det gamla genuina Gräsömålet snart borta. Det är naturligt. Språk har alltid förändrats. Men det kommer något annat i stället. Det går fortfarande att känna igen en Gräsöbo på hans tal. Gräsömålet i sin nya tappning är långt ifrån dödsdömt.
Läs mer om Gräsömålet (och om 20 andra sockenmål) i Uppländska. Språkprov med kommentar (1993)! Och lyssna på den bifogade kassetten(2)!
Maj Reinhammar
Publicerad i UNT den 9 november 2000.
(1) Snart en stadsdel i Uppsala.
(2) I dag även på CD.