September 2010
Kråkskäksel och andra fågelskrämmor
Det är väl inte främst bilden av snurror eller fladdrande band som framträder för ens inre syn, när man tänker på en fågelskrämma, utan urtypen som är gjord av gamla utslitna kläder upphängda på ett par gärdsgårdsstörar. Även om fågelskrämman i gemen inte är lika mänsklig som den i barnböckerna om det underbara landet Oz, framstår den dock som ganska personlig. Tyvärr verkar den vara ett släkte i utdöende. Man kan också säga om den att kärt barn har många namn.
Många benämningar avslöjar var fågelskrämman står. Det över hela Sverige spridda åkerspöket talar bara om att det är en åker, medan det i Sydsverige vanliga ärtspöket står i ärtåkern. Trots att ärtodling förekommit i varierande omfattning (i Upplandslagen, stadfäst år 1296, stadgas att tionde skulle utgå i ärter) och alltjämt förekommer i Mälarlandskapen, har jag inte funnit några uppländska ärtspöken.
I Uppland har dock funnits både hampspöken (Skuttunge, Östervåla), hampåkerspöken (Fasterna) och hampgubbar (bl.a. Östervåla), vilka alla stått i hampåkrar. Hampa odlades till fram på 1950-talet i Mälar- och Hjälmarområdet. Blickar vi bortom Uppland mot Dalarna hittar vi i Malung uppgifter om en bjuggskrämma, dvs. en skrämma som står i kornåkern. Inte långt därifrån, i Lima, har upptecknats ett hampåkerspöke.
Den andra kategorin innehåller ett ord för ’skrämma’ och ofta får vi också veta vad som ska skrämmas eller var skrämman står. Allmän i hela landet är fågelskrämman eller kråkskrämman (i Uppland bl.a. Norrby, Östervåla, Tensta och Möja). Dessa två, liksom också kråkskrämsel och kråkskrämsle, tjänstgör även i Finland.
I Jämtland möter vi åkerskraten. Verbet skrata, som betyder ’jaga, schasa’ (t.ex. höns) och ’skrämma’, finns också i vissa delar av Uppland. Man kan även setta skratn i nån ’skrämma någon’ (i Uppland bl.a. Skuttunge, Nora, Norrby, Östervåla).
I Dalarna förekommer olika bildningar till verben räda eller rädda ’skrämma’, t.ex. bara räda eller rädda ’fågelskrämma’ eller sammansättningar som rädkarl, kråkräd, fågelräda, hampräda, sparv- och spinkrädda och fågelrädsel. I Finland är räddan liksom sammansättningarna fågel- och kråkräddan vanliga.
På Blidö, Ljusterö och Möja i Upplands kustband kan man träffa på en från språklig synpunkt originell fågelskrämma, näml. skässlet, kråkskässlet eller kråkskäkslet. Från Blidö omtalar en uppteckning från 1899 att skässel är en ’skrämma, som sättes på en holme för att hindra kreaturen att vada öfver’. Jämte substantivet finns ett verb skässla (Blidö, Väddö) eller skäksla (Möja, Värmdö, Ljusterö) ’skrämma’.
Kråkskäksel är känt också från Kumlinge och Finström, Åland, och det enkla ordet skässel (och skässle) förekommer i de estlandssvenska målen, båda i betydelsen ’fågelskrämma’.
Till grund för //skässlet/skäkslet* ligger säkerligen det verb, som är vanligt i södra Sverige i formen skätta och i Österbotten, Åland och de estlandssvenska målen i formen *skäta//. Betydelsen är ’jaga på, driva på; jaga bort, schasa bort’ (t.ex. höns, får). och vidare ’skrämma bort; skrämma’, t.ex. sket änt hinse! ’skräm inte hönsen!’ (uppteckning från Nuckö). Jag har dock inte funnit några belägg på detta verb i Uppland.
Precis som det ovan nämnda skrämsl och skrämsle (Finland) har bildats till verbet skrämma och rädsel (Dalarna) till räda har man till verbet skäta bildat substantiven skätsel och skätsle. Vi har i Uppland också fått verbet skätsla. Ganska naturligt har ts kommit att uttalas som ss. Ibland har också infogats ett sekundärt k, och vi har fått former som skäksel, skäksle och skäksla.
Gerd Eklund
Publicerad i UNT den 13 juni 1996.