September 2015

Färga och därva, två udda rospiggar

Roslagsfarmor skriver till Våra dialekter och vill veta varifrån orden färga och därva kommer. En sotare som gjorde sitt arbete med energi sades färga, likaså en flitig dansör. Om man var på besök och tänkte gå hem, kunde man säga: ”Nej, vi får väl därva oss i väg nu.”

Först måste jag erinra om att kort a framför r i stora delar av Roslagen har en ä-haltig klang. Kort ä i samma ställning har närmat sig a, vilket medfört att man i uttalet inte kan skilja mellan ett ord som arm (kroppsdel) från ärm (på kläder). När man söker Roslagsfarmors båda ord i en dialektordsamling som har riksspråkliga uppslagsord, måste man därför söka under både farga och färga, under både darva och därva.

En sökning i de mycket stora samlingar av dialektord som finns i Dialektavdelningen vid Språk- och folkminnesinstitutet* har inte givit något resultat vad farga/färga beträffar. Ett darva/därva å med betydelsen ’dö (om kreatur)’ hittades från mellersta Hälsingland.

Sökningen talar för att farga/färga inte existerar i uppländska dialekter och visar att darva/därva för en tveksam tillvaro i svenska dialekter. Men Roslagsfarmors uppgifter är naturligtvis både riktiga och intressanta. Dessa två ord har funnits i Stockholmsslang. Så tidigt som 1887 finns färg belagt med betydelsen ’fart, kläm’: ”De e i alla fall färg på bonnkillarna.” Till detta substantiv kan man tänka sig att bilda verbet färga ’fara fram eller göra något med fart och kläm’.

Slangspråket hämtar sitt ordförråd från många håll: svenska dialekter, zigenarnas romani, västgötaknallarnas språk månsing, förbrytarspråk. Slangen använder ju också, som vi vet, vanliga svenska ord men ger dem en ny betydelse. Så kan t.ex. bulle betyda såväl ’taxi’ som ’pojke’. Varifrån detta färg och därmed färga kommer, vet jag inte. Kanske är det helt enkelt samma ord som riksspråkets färg och färga.

Också darva/därva (i väg) har uppenbarligen passerat slangspråkets på sin väg till Roslagen. I seklets början yttrade en socialt illa anpassad person: ”Miron smellde i plitn ett intjack å fick darra i väg te Linköping på ett bast”, dvs. Jag smällde i polisen ett inbrott och fick ge mig i väg till (fängelset i) Linköping på ett år. Darra iväg betyder här egentligen ’ge sig av sakta och ryckigt’.

Hur har då darra blivit därva? Om sammanfallet av kort a med ä se ovan. Jag tror att v:et i darva/därva bör förklaras som hämtat från det likabetydande larva (sig) i väg ’röra sig framåt sakta och ryckigt’. Vi har uppenbarligen ett stort behov av ord som uttrycker att vi måste lämna en angenäm samvaro. Andra exempel är dra, knalla, pysa, sticka, pallra (sig) i väg. Darra är ett urgammalt svenskt och norskt ord, som anses vara en ljudsymbolisk bildning, som t.ex. dallra.

Roslagsfarmors fråga gör belägget från Hälsingland helt trovärdigt.

Sven Söderström

Publicerad i UNT den 12 november 1998

*Nuvarande Institutet för språk och folkminnen

Tillbaka till Tidigare inlägg