Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Februari 2010 - Rune Västerlund: Skiljer du mellan smala och smala?

Februari 2010

Skiljer du mellan smala och smala?

Som väl torde vara bekant för läsarna av Våra dialekter har svenska åtminstone två l-ljud, dels tunt eller dentalt l som i lat och tall, dels s.k. tjockt eller kakuminalt l, här tecknat l, som i uppsvenskt (dialektalt) uttal av ord som tala, blå etc.

I de flesta framställningar om våra l-ljud brukar de ses som varianter av ett och samma språkljud, ett l-fonem. Det skulle då vara likgiltigt om man använder det ena eller det andra ljudet i ett ord, eller annorlunda uttryckt: ordets betydelse skulle inte påverkas av vilket l-ljud man använder. Det är visserligen sant att ingen svensk gärna kan missförstå ett ord på grund av att någon skulle använda ”fel” l-ljud, men icke desto mindre torde det förhålla sig så i många dialekter att tunt och tjockt l är eller kan vara betydelseskiljande, och detta gäller även uppländska dialekter. I språkformer där tjockt l förekommer uppträder det sällan i samma ställning som tunt l, och reglerna för de båda ljudens fördelning är rätt invecklade, men i princip är det bara efter lång vokal som ljuden står så att de kan bli betydelseskiljande, alltså utgöra skilda fonem.

Tittat man nu närmare på förhållandena i uppländska mål, finner man att både tunt och tjockt l kan uppträda i samma eller liknande ställningar: efter betonad lång vokal, efter betonad kort vokal före konsonant eller efter obetonad kort vokal, men de växlar inte hur som helst utan man kan säga att det är ordets betydelse som avgör vilka l-ljud det ska ha. Exemplen här är till största delen hämtade från Dialekt- och folkminnesarkivets (Nuvarande Institutet för språk och folkminnen i Uppsala) samlingar. Orden al, skal, Uppsala har tjockt l, men det heter ritualer, sal och sjal med tunt l-ljud. Det heter del, fel, Jelä (byn Gela i Alunda), hela, spela med tunt l, men Belinge/Bälinge, ihjäl och hela/häla ’härda’ med tjockt l. Man kan också jämföra fiol och pistol med tunt l med (i) fjol och stol med tjockt l. Det heter olja med tunt l men lja/följa och lja med tjockt l. Orden gammal, kavel, mögel och segel har oftast tjockt l, men himmel, hyvel, gödsel, orgel, cykel, spegel, toffel och tunnel tunt l.

Namnet Folke har tunt l men substantivet folk tjockt sådant. Man kan t.o.m. finna ordpar som enbart skiljer sig åt genom att ena ordet har tjockt l och det andra tunt l, vilket är det avgörande beviset på att ljuden är betydelseskiljande eller med andra ord utgör skilda fonem. I Skuttunge finns ett substantiv smal med betydelsen ’mängd, hop’ eller ’buller, brak’ och vid sidan av detta adjektivet smal med tunt l. Tar man pluralformen av smal, alltså smala, står detta i motsättning till verbet smala ’smattra, braka, dundra’ eller ’prata’ eller substantivet smala, smale ’mängd, hop’. Adjektivet hela är något annat än verbet hela eller la ’härda’ och sjel ’själ’ eller ’(väg)skäl, (väv)skäl’ har annan betydelse än sjel ’skäl, orsak’ eller själ ’säl’. I Skuttunge skiljer man på elva ’11’ och älva ’älvan’. Det heter gammal i le men gåle ’gott, lätt’: de var då inte gåle te röra i nånn panna med dåm (om klumpiga slevar).

Man kan således inte skriva uppländsk dialekt korrekt med full trohet mot talspråket utan att på något sätt särskilt beteckna det tjocka l-ljudet till skillnad från det tunna. En yngre bekant till mig från Tobo skiljer mellan vela med tjockt l, lika med verbet ’(att) vela, uppträda veligt’ och vela med tunt l som supinum av vilja (ja hade vela gjort de). Den genuine upplänningen, även den som talar lokalt standardspråk, har systemet i ryggmärgen och tar aldrig fel på vilket l som är riktigt att använda i varje enskilt fall.

Varför håller man sig nu med lyxen av två noggrant åtskilda l-ljud? Ja, detta hänger samman med språkhistoriska förhållanden som här inte närmare kan utredas. Det tjocka l-et kommer dels från fornsvenskt l i vissa ställningar, t.ex. såsom kort efter lång vokal och i förbindelse med vissa andra konsonanter som i blå, halm, dels också från ett fornsvenskt rd(h), som i l (gård) eller (i) fjol. Det vore en intressant uppgift för någon språkhistoriker att undersöka när och på vilka sätt nutida svenska dialekter har utvecklat tjockt l som ett självständigt betydelseskiljande språkljud. Redan våra tidigaste svenska grammatiker och språkforskare som S. Columbus, född 1642, upplänningen E. Aurivillius, född 1643, och västgöten Sven Hof, född 1703, har beskrivit vårt tjocka l-ljud och t.o.m. föreslagit ett särskilt skrivsätt, hl, som i soohl, kohl, tahla.

Rune Västerlund

Publicerad i UNT den 13 januari 1994.

Tillbaka till Tidigare inlägg