Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Februari 2012 - Sven Söderström: Klockan - han eller hon

Februari 2012

Klockan ‒ han eller hon

Två Stockholmspojkar stod vid en gärdsgård och tittade på några kor som betade. Plötsligt råmade en av korna. Då varnade den ene pojken sin kamrat: ”Akta dig, han morrar!”

Meningen med den påhittade historien är naturligvis att visa på stadsbornas usla kännedom om förhållandena på landet och att förlöjliga dem. Men historien lämnar också en ganska korrekt upplysning om uppländskt talspråk ‒ för båda pojkarna var säkert inte bara stockholmare utan också upplänningar. Vad jag syftar på är många upplänningars benägenhet att bruka pronomenet han med syftning på alla substantiv utom de neutrala, dvs. dem med det-genus.

Man kan säga att rikssvenska substantiv har fyra genus, maskulinum, femininum, reale och neutrum, och att de kan ersättas med pronomina han, hon, den och det. Alla svenska dialekter har av ålder endast tre genus, nämligen maskulinum, femininum och neutrum. Om en fot, en abborre, en blixt, en backe har man sagt han, om en hand, en björk, en nål, en klocka har man sagt hon. Dialekternas neutrer är i stort sett desamma som riksspråkets. Mina barn är upplänningar och har inte haft förståelse när deras far klagat på deras språk: ”Hur kan du kalla en fluga för han? Om en fluga säger man hon!”

Denna egenhet hos upplänningar att inte hålla maskulinum och femininum isär har givetsvis inte sin rot i att folket i Uppland skulle ha svagare språkkänsla än andra svenskar utan i att uppländska dialekter markerar skillnaden mellan maskulinum och femininum svagare än dialekterna i det övriga Sverige. Med undantag av sydsvenska folkmål, ångermanländska, västerbottniska och uppländska märks skillnaden redan på den obestämda artikeln. Det brukar heta en fot, en abborre, en blixt, en backe men e hand, e björk, e nål, e klocka. (På sina håll, särskilt i Västergötland, kan obestämd artikel i femininum vid sidan av e också heta ena. Detta gäller också vissa ställen i Roslagen.)

I uppländskan är den obestämda artikeln en för alla dessa substantiv. Med undantag av målen i södra Sverige och i Uppland är skillnaden tydligt markerad också i bestämd form singularis. Bestämd form singularis av ovan uppräknade ord brukar således heta fot(e)n, abborr(e)n, blixt(e)n, backen eller backan men handa, björka, nåla, klocka. Så icke i Uppland där bestämd singularis av dessa ord i regel heter handen eller handän, björken eller björkän, nålen eller nålän, klockan. (Detta gäller dock inte riktigt hela Uppland.)

Inte heller i adjektivböjningen markerar uppländskan skillnaden mellan maskulinum och femininum. I svenskt standardspråk är Bildsköne Bengtsson en man, medan Bildsköna Bengtsson förmodligen är en kvinna. Det heter således i Uppland både Svarta Rudolf och Svarta Sara. Ett sätt att i uppländskan rätt bedöma om ett substantiv är maskulinum eller femininum vore i vissa fall att ta hjälp av pluralböjningen. Det heter ju kvinner men pojkar. Alltså bör klocker vara femininum medan abborrar är maskulinum.

Men många gånger finner man ingen hjälp i pluralformerna. De maskulina blixt och backe har ju samma pluraländelse som de feminina björk och nål, nämligen -ar. Då återstår bara att försöka komma ihåg vilket pronomen, han eller hon, man brukar när man syftar på ett givet substantiv. Men detta är inte lätt. Det är rätt naturligt att i en sådan situation förenkla språket och hålla sig till ett enda pronomen vid sidan av neutrum det. Vilka ord som är neutra märker man ju ganska ofelbart av den bestämda slutartikeln -et, t.ex. berg-et.

Varför osäkra upplänningar sedan föredrar han framför hon, det är en annan historia.

Sven Söderström

Publicerad i UNT den 13 maj 1993.

Tillbaka till Tidigare inlägg