Februari 2013

Manerä på bygda

Uppländska från 1700-talet

Till omväxling skall vi i dialektspalten den här gången vända blickarna bakåt i tiden, mot den diktning på dialekt som florerade för flera hundra år sedan, nästan uteslutande inom genren bröllopsdikter. Det var längre tillbaka mycket vanligt att brudpar hedrades med dikter; åtminstone ibland var dikterna utan tvivel tillkomna med biavsikten att också roa bröllopsgästerna. Vanligen var de skrivna på riksspråk men ofta på andra språk eller på dialekt.

Utanför en begränsad krets är denna dialektdiktning knappast känd. De flesta dikterna är emellertid dess bättre tillgängliga genom Bengt Hesselmans utgåva Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen (Stockholm och Köpenhamn 1937). Uppland leder här bland landskapen i fråga om antalet dikter. Inte mindre än åtta av dem är tillkomna redan på 1690-talet, bland dem två på utmärkt roslagsdialekt och som i år fyller 300 år.

Som prov på gammalt Upplandsmål har jag valt att återge utdrag ur en dikt från 1740 (nr 72 i utgåvan), skriven med anledning av vigseln mellan Lars Braunerschjöld och Margareta Catharina Frondin ”Som löfwer (dvs lever, bor) inhyses ti sän kiära Fars röa träbyggning, nå lite niedan om hä nya Abskånssä (om ett hus som i något avseende var egendomligt och drog allas blickar till sig), wö storgättun (dvs dåvarande Storgatan) i Åfsalä Sta, når man går från Stortårgi, nädder tä (dvs. ned mot) Swartbäckin”.

Dikten är den första i en svit på tre, tillkomna 1740‒43. De inleds alla med orden ”Manerä på Bygda, / Hur som jätt par unga Brufålk bära säg åt / För, Under å Ättä Wigslå”. Den här citerade dikten handlar alltså om tiden före vigseln. Författaren Cal Jönszå är sannolikt identisk med Carl Reftelius, son till en professor som utom gården Kvarnbo i Läby socken även ägde att stenhus just ”wö storgättun i Åfsalä”.

Cal Jönzås stil är humoristisk och versmåttet är ledigt (en inledande jamb och tre anapester). Dikterna om ”Manerä” blev därför mycket populära även bland allmänheten och omtrycktes flera gånger, senast i början på 1800-talet och de är fortfarande nöjsamma att läsa ‒ för den som gör sig mödan att tränga in i språket. Språkligt sett är de intressanta, eftersom de åtminstone i stort sett representerar en inte längre hörd dialekt från Uppsalatrakten. På grund av sin ganska ingående skildring av dåtida lantliga bröllopsseder är dikterna också kulturhistoriskt värdefulla.

//Når drängin, på Bygda, mä Söthönå sän
Agdiera om stufwen, tä sänsta trås-än,
Så läggia dom bäggie förståndä i blöt,
Den jena om hårssån den ara om nöt,
Å kälta så milmåt på Morä å Far
Om bröllåpp, just lika såm grannas hä war.
Nu mäan hä slögdas å pyntas der täll,
Kodonä! hur Brua ho wisar säg snäll,
Ho målkar bå grisar, bå galtar å kor,
Är miller i gipå, å böjer sän Mor
Tä hwila nå lite, å ta säg jän blun,
För Fäst-Man ä stämder tä komma på stun.
Just sagda klåckslagi wö knuten Han står,
Dit Brua kissögdan täl mötes å går,
Som för’n i gålen å plägar’n bra
Mä ölkappar stora, tri’ll fyra på ra.
Der slafsa dåm mular bak döra i wrå,
Just liksom dä ingin hä skulle förstå;
Men Morä, den Skåmsan, ho nappar i kans
Mä pigå, å spällar jän aran springdans:
Ti mörkrä ho bullrar, stryk dielas i hast,
Så påksmörjån klibbar wö wäggianä fast.
Hä må ingin undra, dä Gummå wil ha
Rison uti lagi; Så lägger ho sta,
Å dundrar ärbarmli på Pälle sän måg,
Dä han mä skänkaser ei kummi ihåg
Tä hiedra Fäst-Möa, som lika ä snäll,
Kan sielfwer säg låppa å lusa hwar qwäll:
På sänsta bröllåppä hos Pungpinås mor
Fick Brua, ho sägger, bå strumpår å skor.
Wån Cari har bara jän Pesalbok fått,
jän långan katkieser, som ä fullan gått;
Mä hwa tro hä spisar? Nog ska ho ha mier,
För’n ho ti Giftlokån säg fyrfota gier.
//

Längre fram i dikten beskrivs humoristiskt hur kontrahenterna grundligt tvår sig inför vigseln:

//Trass jällas rökbastun, snart opp under tak,
För Brua, kan tänkia, bå framman å bak
Ska twätta, på jän gång, säg riener ifrå
Pigklådån, Flasswätten, Låppstankin, å stå
J Brustol mä Pälle, så klarer å täck,
Så intä på skråfvä ska finnas jän fläck.
Hä samma dagswärki giör Pälle på säg,
Han rifwer mä skrapån och griepa sän wäg
Hösmålki, Tröskdambä å Stallträckin mä,
Så ingin ska wräkian, han låktar tåf hä.
//

Nästa dag ”Om sundan, för’n Näckin fått skorna på säg” (dvs. i tidig otta) väcks brud och brudgum för att klädas och prydas inför avfärden till kyrkan och vigseln, men det kan vi inte gå in på här.

Utrymmet tillåter inte en ordagrann översättning. Till hjälp vid läsningen lämnas i stället här en del ordförklaringar: Agdiera om stufwen tä sänsta trås-än = ackordera, köpslå om (tyg)stuven till sista trådändan (bildligt uttryck för deras ingående diskussioner om äktenskap och framtiden
Ara, aran = andra, annan
Blun = blund
Böjer = ber
Dielas = utdelas
Dä = att
Flasswätten = trol. om intorkad svett
Föllan = väl
Giftlokån ‒ bildligt om äktenskapet
Griepa = (gödsel)grepen
Gålen = Gården
Hårssån = stoet (dvs. den nödvändiga gårdshästen)
Jena = ena
Jällas = eldas
Jän = en
Kissögdan = som tittar kärvänligt
Kodonä ‒ ett utrop av häpnad
Lika = likväl; lika
Låktar = luktar
Lägger sta = sätter i gång
Miller i gipå = mild i munnen
Milmåt = emellanåt
Målkar = mjölkar
Nappar i kans mä = tar hårdhänt itu med
Näckin ‒ eufemistiskt för fan
Pesalbok = psalmbok
Pigklådån = eg. pigklådan (vad som nu avses med det)
Plägar = förplägar
Påksmörjån ‒ här skämtsamt om stryk
Riener = ren
Skrapån = (rykt)skrapan
Skåmsan ‒ väl med nedsättande innebörd (ordet för övrigt inte känt)
Skänkaser = presenter
Slafsa dåm mular = kysser de varandra.
Snäll = duktig
Spisar = förslår
Spällar = spelar
Stallträckin = stallgödseln
Stun = stunden (på stun = strax)
Stämder = kallad
Sänsta = sista; senaste
Sän wäg = bort
Söthönå ‒ eg. söthönan, om fästmön
Ti = i
Trass = strax
Tri’ll = tre eller
Tröskdambä = damm från tröskning
Tä = att
Wräkian = okväda honom
Wäggiane = väggarna

Några kommentarer till diktens språk: Gummå, pigå, söthönå motsvarar äldre gummon osv., en ackusativ- eller en dativform som trängt undan ”grundformen” gumman osv. (Rester av sådana former finns även i riksspråket; jfr domvärjo, återvändo m.fl.) I gummå osv. har ändelsens -n fallit bort (liksom också i bygda, brua, morä, griepa), men vi finner också i texten hårssån, påksmörjån, giftlokån med bevarat -n. Formerna med -n är troligen inte lika genuina utan har väl lånats från dialekter i t.ex. södra Uppland. Helt avvikande och knappast genuin är ändelsen -an i skåmsan.

Ändelser -er i flera adjektiviska ord är egentligen en äldre nominativändelse i maskulinum men används här nästan bara i femininum (miller, sielfwer, riener, klarer men också, i maskulinum, stämder). Ett minne från förr är också -an (i långan), en gammal ackusativändelse i maskulinum.

Dikten har en konsekvent växling mellan bestämd artikel -in och -en i maskulinum, med -in efter g och k, annars -en (drängin, stankin m.fl., gålen, knuten, stufwen, swätten). Denna fonetiskt betingade växling är känd även från nutida uppländska. Jämför också i neutrum: klåckslagi, lagi, dagswärki.

Utbredd i uppländskan är diftongering av äldre långt e (eller diftongen ei) till je, jä. Texten innehåller flera exempel därpå: agdiera, dielas, hiedra, jena, jällas, jän, mier.

I -dambä har vi bevarat mb, ett ålderdomligt drag som i delar av Uppland funnits in i vår tid. Det svåruttalade ps- i psalm blir ju i allmänhet blott s-. I den märkliga formen pesalbok har uttalsproblemet lösts med ett inskjutet e. Formen är för övrigt inte belagd men från Skuttunge är pesalmbók känt. Spällar (för spelar) är ett exempel på en för vissa Upplandsdialekter karaktäristisk kvantitetsutveckling.

Trass är utvecklat från strax och i nutiden utom från Uppland känt även i Västmanland, Gästrikland, Dalarna och Hälsingland. Agdiera är en form av ackordera , troligen sedan länge utdöd i Uppland men med nutida motsvarigheter i Värmland och Dalarna. Målkar för mjölkar är möjligen ingen uppländsk form; i nutiden är den känd bara från södra Götaland. Professor Reftelius var smålänning; kanske har sonen formen efter honom.

Avslutningsvis hoppas jag att detta smakprov på gammal uppländsk dialekt skall locka både upplänningar och andra läsare av dialektspalten till att själva bekanta sig med de gamla bröllopsdikterna.

Vidar Reinhammar

Publicerad i UNT den 7 november 1995.

Tillbaka till Tidigare inlägg