Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Februari 2014 - Birgit Eaker: Flossig, klossig och dossig

Februari 2014

Flossig, klossig och dossig

Först skall jag framföra ett tack från Maj Reinhammar för alla vänliga brev och uppgifter om ”Röjöter och andra kryp” från läsare av denna spalt (UNT 10 november 1994). I ett av breven, undertecknat Innehavare av lexikon frågas var orden flossig, klossig och dossig kommer från. De användes ofta i min barndom, skriver frågeställaren, som berättar att hon (jag antar att det är en kvinna?) är född och bosatt i Hargshamn i Roslagen. Hon beskriver ordens användning mycket målande.
‒ Flossig det var man om man slösade med mat, t.ex. använde mycket smör och socker när man bakade, eller tog många ägg i pannkakan. Och om äggen redan tagit slut kunde svärmor säga ”flossar du med dom så då?”
‒ Klossig var man om man spillde på sej när man åt, eller slaskade med vatten när man diskade, eller spillde på duken. ”Du är ett riktigt klosshus”, kunde mamma säga till ett barn som kladdade med nånting.
‒ Dossig kallade man den kvinna (aldrig man) som var lite lat och långsam av sej, kanske inte så ren, hellre satt på soffan och läste än tog itu med disken med detsamma. ”Hon är ett riktigt doss”, sa man då, eller ”hon verkar så dossig”.

Så till ordens ursprung. Vi börjar med verbet flossa, i själva verket en dialektal form av frossa, som i riksspråket betyder ’äta glupskt’ o.d. I dialekterna kan frossa (flossa) också betyda ’slösa, misshushålla’. Jag har förutom från Uppland funnit belägg på den betydelsen från Halland, Gästrikland, Ångermanland, Lappland och Norrbotten och den finns säkert även på andra håll. Det är lätt att förstå hur betydelsen har uppstått. Man måste vara sparsam med mat och förnödenheter, och den som frossade uppfattades som slösaktig. I Hargshamn uttalades ordet med l, troligen är det fråga om s.k. tjockt l. Sådant uttal är ganska vanligt i Uppland. Jag har funnit det från Fasterna, Gräsö, Skuttunge, Husby-Långhundra, Närtuna och Singö. Några belägg finns också från andra håll i landet (Södermanland, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland).

Verbet frossa är av lågtyskt ursprung och besläktat med tyska fressen ’äta’. Frossig eller flossig är avlett av verbet. Svenska akademiens ordbok redovisar ett par äldre belägg (från ca 1645 och 1767) på frossig i betydelsen ’glupsk’ och jämför med motsvarande ord i äldre danska, lågtyska och äldre tyska. Frossig eller flossig lever kvar i dialekterna. Belägg finns från Södermanland, Uppland och Norrbotten och betydelsen är ’frossande, glupsk’ eller ‒ vilket tycks vara vanligare ‒ ’slösaktig’. Från Ångermanland finns också frossam i betydelsen ’slösaktig’.

Klossig är litet knepigare. Det finns olika möjligheter. Svenska akademiens ordbok redovisar klossig i betydelserna ’skrovlig om bark’ och ’klumpig, grov, otymplig’. Detta klossig är enligt ordboken bildat till substantivet kloss ’block’ m.m. och möjligen delvis till klossa ’osnygg kvinna’, vilket i sin tur beskrivs som en överförd användning av klossa i betydelsen ’groda, padda’. En ursprungligare betydelse är en blöt klump av något slag, t.ex. ’spottkluns’. Det klossig som vår frågeställare beskriver är säkert inte avlett av substantivet kloss, däremot är det troligen besläktat med klossa. I uppländskan finns också ett verb klossa ’söla ned, kladda, slaska, smeta’ o.d., som har samband med detta klossig.

Klossa ’groda eller padda’ har ganska stor spridning i dialekterna och finns också i norska och finlandssvenska. Klossa ’en person som spiller och släpper ur händerna’, klossa ’spilla, nedsöla, smutsa’ och klossig ’smutsig’ finns även i finlandssvenska dialekter.

Ordet klosshus är ett nytillskott till våra samlingar. Det är bildat på liknande sätt som flunshus ’tjock person’ och pithus ’en som gnäller jämt’ från Skuttunge (jämför samma ort, flunsig ’tjock, fet, pussig’, pitug ’gnällig’) och grinhus ’en som gråter mycket’ från Norrtäljetrakten.

Dossig som troligen uttalas med öppet o-ljud, dåssig, kan jämföras med riksspråkets dåsig ’slö, sömnig’ och lågtyskans dosich ’bedövad’. Från Uppland finns belägg på dåssig (dåssug) eller dåsig (dåsug) i betydelser som ’tafatt, lat, sömning, olustig och litet illamående’. Doss uttalas troligen dåss. Jag har funnit dåss eller dås från Uppland i betydelser som ’trög kvinna, lat människa, lat och slö person, loj och maklig kvinna, dåsig människa’ o.d. Doss (dåss) finns också bl.a. från Västmanland och Dala-Bergslagen i betydelser som ’stor, tjock och slö gumma; lat, sömning flicka’. Jämför lortdåssa ’snuskig, osnygg kvinna’ från Sparrsätra i Uppland, och doso ’dåsig kvinna’ från Åboland.

Föhållandet mellan dossig, dåsig och mellan doss, dås och även döss, dös och dåse som alla betecknar slöa, lata eller slarviga och smutsaktiga personer skulle vara värt en djupare undersökning än den jag här kan prestera. Det skulle vara mycket intressant att få veta om fler upplänningar känner till något av dessa ord och hur det i så fall uttalas och används.

Birgit Eaker

Publicerad i UNT den 12 januari 1995.

Tillbaka till Tidigare inlägg