Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Februari 2015 - Erik Olof Bergfors: Stavrum, ett gammalt vedmått

Februari 2015

Stavrum, ett gammalt vedmått

Stavrum är ett gammalt mått för ved, vilket är av något växlande storlek men i stort sett lika med en famn eller kubikfamn, tre alnar högt och tre alnar brett och med vedträn av varierande längd, i regel fem eller sex kvarter. I meter uttryckt är höjden och bredden omkring 1,8 m och vedtränas längd omkring 0,75 eller 0,9 m.

Detta vedmått brukades enligt ordsamlingar och frågelistsvar i Språk- och folkminnesinstitutet inom ett mellansvenskt område som sträcker sig från norra Östergötland i söder till övre Dalarna och nordligaste Hälsingland i norr. Ett belägg finns också från Töre i Norrbotten. Det vanliga vedmåttet i övriga delar av landet var famn eller kast.

Att ordet stavrum var väl känt och använt av äldre tiders bondebefolkning framgår bl.a. av att uttalet växlar inom spridningssområdet. I Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Östergötland, Södermanland, Östergötland, Värmland samt större delen av Västmanland och de sydligaste socknarna i Dalarna jämte Orsa och Transtrand uttalas ordet med bevarat v och med varierande vokaluttal i senareleden: stavrum, stavrom, stavråm eller stavrôm. I Norberg och Ljusnarsberg i norra Västmanland och i större delen av Dalarna uttalas ordet utan v: starum, starom eller starôm.

Vedmåttet stavrum har i stort funnits i områden där gruvdrift och bruksrörelse förekommit. Detta gäller särskilt för Västmanlands, Upplands, Gästriklands, Dalarnas och Värmlands bergslagsbygder jämte till Bergslagen gränsande trakter som övre Dalarna och Västmanlands slättbygd. Även beläggen från norra Östergötland hör hemma inom gammal bruksbygd eller områden som gränsar till sådan.

Det enda belägget från Hälsingland är hämtat från Gnarp, landskapets nordligaste socken. Där mättes kolveden i stavrum. Veden såldes till Gnarps masugn och till Galtströms bruk i Njurunda i Medelpad.

Ordets förekomst i Töre i Norrbotten synes tala mot vad som sagts om att det uppträder i eller nära områden med gruvdrift eller bruksdrift. Emellertid drevs bruksrörelse i Töres grannsocken Råneå under 1700- och 1800-talen med det 1741 anlagda Meldersteins järnbruk som medelpunkt.

Ordet förekommer i skrift i sammanhang som gäller ved som levererats till gruvor och hyttor och även till tegelbränning och saltsjudning. Det äldsta belägget är från 1512 och finns i Sten Stures privilegier och bergsordning för Sala silvergruva. I Svenska Akademiens Ordboks samlingar finns talrika exempel på att ordet brukats på 1500-, 1600- och 1700-talen. I ett uppslagsverk om bergsterminologi från 1700-talet beskrivs t.ex. hur ett stavrum läggs upp i Falun och anges de mått som gäller vid Sala silververk för ”et stafrum grufveved”. Ordet har i första hand brukats i ovannämnda sammanhang och har därifrån spritts till folkets språk i samband med leveranser av ved.

Stavrum är ett sammansatt ord. Förleden är stav-, som i äldre tid inte bara betydde ’käpp, vandringsstav, tiggarstav, skidstav’ m.m. utan också ’stake, stolpe, stötta’ o.d. Dialektala benämningar påminner om detta, t.ex. stav eller slädstav som betyder ’slå eller stav på släde eller kälkar, som stöder lasset’ och bakstav ’stav i bakbanke på släde eller i bakkälke’ (Gotland). Samma innebörd har stav i förleden i ordet stavsläde ’släde med runda stakar i änden på tvärbanken’ (Västergötland). Märk också att de norska stavkyrkorna har fått sin benämning av att väggarna består av lodrätta plankor, ”stavar”. Senareleden -rum betyder ’utrymme’.

Stavrum betyder alltså ursprungligen ’utrymmet mellan de två stavar eller stolpar, som stöder och avgränsar vedtraven’.

Erik Olof Bergfors

Publicerad i UNT den 11 maj 2000.

Tillbaka till Tidigare inlägg