Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Juni 2010 - Maj Reinhammar: Rospiggska Brudetalet

Juni 2010

Rospiggska Brudetalet

Denna gång skall det handla om en 1700-talstext. Den är för lång för att citeras i sin helhet, så det får räcka med slutet, lätt redigerat.

”Brugumen å Brua sku wara såsom hackspättar, som hackä å picka ti alla hohl, tils dåm ha hitta på jätt, som ä lämplogt åt dåm, der krypa dåm in, der bygga dåm bo, der göra dåm ungar. Hä ä int många håhl ofarna som icke wår unga Brugumma ha nosa ti i Wäla.

Hustrun åter gen ska wara spakfällog å lättlynnog liksom jän stugutamder suggegris, strax dåm klår na we hä jena låri, så wänner n up hä ara, ligger stilla, å småfis å somnar der we: Int ska hon wara som jän owettuger stomärr, som springer, winer, skiter å slår åt hästen, när han wil äflas mä na, utan liksom jän sagtmodiger höna, strax hon får se tuppen komma, så lägger hon säg.

Wi wiljom nu komma täll morgongåfwo, som efter gammul sedder altid plä utlofwas: så ha ock wår Brugumme int förgäti hä, utan lofwar sin Bru, alt dä han äger ti wåto och torro, besynlin jän yxo mä skaft på, jän pisko mä släng på, … å jän gryto, å jän steckpanno täl förgylning; förutan hä han låfwar kläa na å föa na bäst han kan … Späll opp Olla å Järker.”

Talet innehåller en rad uppländska dialektdrag. Några få kan kommenteras här: je eller för e (jän, jät(t), jena ’en, ett, ena’, Järker ’Erik’), karaktäristiskt för östra Uppland, det norrländska ’det’, som når till mellersta Uppland, vidare bortfall av supinum-t (hitta, nosa, förgäti) som påträffas ända nere i Småland. Så långt söderut når också bestämd femininum på -a (wäla ’världen’, brua ’bruden’), som dock saknas i större delen av Uppland. Början på texten innehåller former som mjölki och gåsin, vilket speglar den variation som i sen tid kunnat urskiljas i målen vid Upplandskusten.

Uppländsk prägel bär vidare sedder ’seder’ och späll ’spela!’ med förlängd konsonant. Suffixet -og/-ug i adjektiv (lättlynnog, owettuger) som var allmänt i äldre svenska, lever i riksspråket kvar bara i avog och idog. Den gamla maskulina adjektivändelsen -er används som synes också i femininum (sagtmodiger höna). Femininer som yxo, pisko, gryto, -panno (egentligen böjda kasusformer – jämför nusvenskt ägo, återvändo, utsago) är främmande för dagens upplänningar. Frasen ti wåto och torro ’i vått och torrt’ innehåller neutrala dativformer (jämför i blindo, å nyo o.dyl.). Ett drag som pekar söderut finner vi i titelns brudetalet och i suggegris, med e i fogen. S.k. bindevokal hör inte hemma i genuin uppländska.

Förvånande är att h-bortfallet lyser med sin frånvaro; i texten finns både håhl, hitta, hustrun och hästen. Detta som typiskt rospiggskt betraktade drag kunde på 1700-talet påträffas långt ned utefter östgötakusten.

Rospiggska Brudetalet, som förmodligen aldrig blivit tryckt, ingår i prosten Carl Nyréns samlingar i Linköpings stiftsbibliotek. Nyrén, som levde 1726–1789, var östgöte. Han studerade i Lund, vistades bl.a. en tid hos Jonas Alströmer i Alingsås, innan han som präst återvände till sin hembygd. Hans kontakter med Uppland inskränkte sig såvitt bekant till kortare besök hos lärdomsgiganterna Linné och Ihre i Uppsala. Det är föga troligt att han behärskade roslagsmål. Varifrån han fått Brudetalet är en gåta. Jag har fått ögonen på det tack vare litteraturprofessorn Magnus von Platen och det tackar jag honom för.

Maj Reinhammar

Publicerad i UNT den 10 januari 2002

Tillbaka till Tidigare inlägg