Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Juni 2014 - Lena Bergström (Wenner): En skrobik i skroppskor

Juni 2014

En skrobik i skroppskor

För många ger nog rubriken inte omedelbar mening, men innan jag berättar vad skrobik och skroppsko betyder ska jag ägna några rader åt att diskutera deras gemensamma ursprung.

Dagligen använder vi oss av olika förstärkande prefix: någon blir jätteglad, en annan provar ett par bautastora jeans och en tredje tycker att Chaplin är urkul.

De förstärkande prefixens användning begränsas ofta genom att man förknippar dem med ett visst geografiskt område (som det västsvenska görbra) eller med en viss generation. Det senare innebär att prefixens levnadstid kan vara ganska kort.

Ett förstärkningsprefix som sedan länge är försvunnet i riksspråket är skropp-, men det lever kvar i de flesta svenska dialekter i ord som skroppljuga och skroppmätt. Märkligt nog har jag i Språk- och folkminnesinstitutets* samlingar inte funnit något enda belägg från Uppland, trots att prefixet förekommer i angränsande landskap. Kan det vara så att det av en slump har undgått att dokumenteras här? Också i våra grannspråk förekommer det med stor ymnighet. Vi har exempelvis i danskan skrupskør ’spritt galen’ och skrupgrine ’vara nära att kikna av skratt’.

Prefixet skropp- hör samman med verbet skroppa som betyder ’bullra’. Det kan vara en ljudhärmande bildning med den ursprungliga innebörden ’ge ifrån sig ett rasslande ljud’.

Från början användes skropp- bara i sammansättningar där den andra leden var förbunden med ett starkt bullrande ljud, som i skroppkoka, men med tiden kom skropp- att kunna ingå i vilka sammansättningar som helst och fick därmed en rent förstärkande betydelse.

Grundbetydelsen ’ge ifrån sig ett rasslande ljud’ återfinner man också i skråp, som i vissa trakter används som namn på tussilagon. Från början syftar det säkert på att man använde tussilago som medel mot hosta.

Skropp eller skråp kan även betyda ’innehållslöst hölje’. Därtill finns en avledning skroppig med innebörden ’skrynklig, skrumpen’ till följd av att de inre delarna torkat bort eller på annat sätt försvunnit. Den används vanligen om frukt men kan också användas om liksom hoptorkade personer.

Så till de två orden i rubriken. I Språk- och folkminnesinstitutets samlingar anges det från olika delar av Sverige att man förr kallade finskorna för skroppskor. Det är inte svårt att se sambandet om man håller i minnet att verbet skroppa har med bullersam att göra. Till skillnad från den mjuka vardagskängan hade skroppskon klack som, när man satte den i backen, gav ifrån sig ett kraftigt ljud. I Närke finns också uttrycket skroppa iväg med betydelsen ’(bullersamt) springa’.

Skroppa kan förutom ’bullra’ också betyda ’skryta’, vilket kan ha sin förklaring i att den som skryter ofta blir bullersam och högljudd. I finlandssvenskan finns allmänt ett adjektiv skroppisk som betyder ’skrytsam’. Det är inte svårt att se sambandet mellan skroppisk och skrobik, speciellt inte om man vet att det parallellt med skroppa föreligger en form skrobba.

Skrobik finns dokumenterat från Värmland och avser en man som skryter och tröttar andra med sitt skroderande, dvs. en pratmakare.

Man skulle således kunna ersätta rubriken med ”En pratmakare i finskor”. Rubriken är naturligtvis konstruerad och jag har svårt att tänka mig att den någonsin har utsagts, men ett sådant tilltag kan väl anses vara förlåtet när det ger upphov till en diskussion om så intressanta ord.

Lena Bergström (Wenner)

Publicerad i UNT den 12 april 2001.

Tillbaka till Tidigare inlägg