Mars 2009

Horaktugare en ä, förr bir ä smör

Detta något överraskande påstående är från södra Fjärdhundraland och från den tid då man ännu kärnade smör i en s.k. stötkärna.

Innebörden är att ju horaktigare den kärnande är, dess fortare blir det smör. Det må förhålla sig som det kan med den saken. Här skall vi ägna oss åt den språkliga sidan.

Artiklarna i denna serie brukar handla om ord (t.ex. pärra, bulla, bånge). I dag rör det sig till omväxling om vad man kunde kalla ”icke-ord”. Som vi ser i rubrikexemplet förekommer där ingen motsvarighet till ’ju’ och ’dess’.

Är det här sättet att uttrycka sig kanske ett individuellt eller lokalt språkdrag i västra Uppland? Nej, jag har kunnat belägga det från ganska många orter i Uppland. Några exempel: gamlare man blir, mer får man lära (Kårsta), mörkare e va, bättre var e (Lohärad), äldre man blir, fortare går e (om tiden som rinner i väg, Uppsala). Och stockholmaren Bellman kvad: Krögarn blunda, mer han grunda, mer hans hjärta brann (Fredmans epistel nr 36).

Men även långt utanför Upplands gränser kan man träffa på den här syntaktiska egenheten: i södra Lappland, nordöstra Ångermanland, Ovansiljan i Dalarna, nordvästra Södermanland, västra Östergötland, sydöstra Småland, på norra Öland och på Gotland.

Men det är inget överflödande material; det rör sig i flera fall om ett enda exempel per landskap. Ett undantag är Gotland, där konstruktionen är väl belagd från Fårö i norr till Fide i söder, t.ex.: Förr di fick gynnä (börja), förr fick di släutä (sluta, Lau), yngra di jäjrå, bätår jäjr ä ’ju yngre de äro, dess bättre är det’ (Fårö).

Från södra Finland har jag endast ett belägg (längre man lever, klokare blir man) men något flera från estlandssvenska dialekter, t.ex. äldre en blior (man blir), snåla blior en (Nuckö), stere kånna blijär (ju större grodan blir), mindre blijär stjärtn (Gammalsvenskby i Ukraina).

Även från Norge är språkdraget känt, fast sparsamt: i sydost (seinere (senare) du går, seinere kommer du fram, Romerike), i norra Telemark, norra Hedmark, södra Rogaland och Bergentrakten.

Färöarna är gammalt norskt område. Därifrån har jag bl.a. longur tú bíðar, verri verður ’ju längre du väntar, dess värre blir det’. Man kan räkna med att färingarna fört med sig bruket från Norge en gång i tiden.

Slutligen har jag också ett enstaka danskt exempel från 1700-talet men inget från de nordiska fornspråken.

De spridda beläggen från flera länder talar emellertid för att vi här har rester av ett gammalt och förr mera allmänt förekommande språkbruk. Det är ännu ett exempel på gamla drag som inte lyckats tränga in i riksspråken och som överlevt tack vare dialekterna.

Vidar Reinhammar

Publicerad i UNT den 14 januari 1999

Tillbaka till Tidigare inlägg