Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Mars 2012 - Gerd Eklund: Då tunglet går ner

Mars 2012

Då tunglet går ner

En läsare har hört av sig om ett ovanligt ord som hon har snappat upp, nämligen tungel. Ordet tungel är poetiskt, mystiskt och har prägel av forntid.

Folket sover i byarna
och det ensamma tunglet står
och kröker sin rygg emot skyarna.

(C Larsson i By)

Det handlar alltså om månen.

Tyvärr är tungel ett utrotningshotat ord. Efterforskningar i Språk- och folkminnesinstitutets* dialektordsamlingar visar att ordet huvudsakligen förekommer, eller har förekommit, i ett bälte som sträcker sig fr.o.m. Gästrikland, Uppland och Sörmland i öster över Västmanland, Dalarna, Närke, nordligaste Västergötland t.o.m. Värmland i väster. Jag skriver ”har förekommit”, eftersom ordet tycks vara okänt bland dagens ungdomar, och litterärt har det använts främst under det förra seklets första hälft. Ordet tungel står i nedan med små utsikter att komma i ny.

Alla europeiska ord för ’måne’ har karterats och kommenterats i Europeisk språkatlas, ett alleuropeiskt språkvetenskapligt samarbetsprojekt. Här framgår att tungel förekommer även i isländskan (tungl), men annars utgör det mellansvenska bältet en sista utpost för ordet. Det är samgermanskt, dvs. det har belagts i de flesta germanska språk. Det har visserligen inte rapporterats från någon nutida germansk dialekt, men det fanns i flera fornspråk: gotiska, fornsaxiska, fornhögtyska och anglosaxiska.

I dessa språk, liksom i isländskan och fornsvenskan, avsåg ordet inte bara månen utan det kunde också beteckna en himlakropp i allmänhet. Ibland åsyftades solen eller en stjärna. I de uppteckningar som finns från Uppland (Bälinge, Harbo, Ljusterö, Skuttunge, Tierp, Västland) betyder tungel endast ’måne’, men enligt uppgift i Nationalencyklopedins ordbok kan det även avse ’månsken’ och ’tiden mellan en nymåne och nästa’.

Det ingår även i sammansättningar som tungelbyte ’månskifte’, tungelflisa ’nymåne’ och tungelgård ’mångård’, ett fenomen som anses förebåda oväder.

Tungel är poetiskt: När sommartunglet stod lågt över kullarnas vajande gräs (E. Klein). Som skönlitterärt ord har det vunnit en viss förankring i språket, men även som sådant är det i utdöende. Det är inte upptaget i Bonniers svenska ordbok eller i Ord för Ord. Däremot återfinns det i Illustrerad svensk ordbok, Nationalencyklopedins ordbok och i Svenska Akademiens ordlista. I de båda senare karaktäriseras det som ”provinsiellt” respektive ”ålderdomligt eller provinsiellt”.

Tungel är mystiskt. Ursprunget är ovisst. Möjligen hänger det ihop med ett indoeuropeiskt ord för ’skina’. Många ord för grundläggande begrepp som ’måne’ och ’träd’ är så gamla att deras tillkomst förlorar sig i ett töcknigt indoeuropeiskt fjärran. De språkliga rekonstruktionerna blir svåra och osäkra.

Tungel kanske inte heller har ett indoeuropeiskt ursprung. Eftersom det är samgermanskt och eftersom det saknas i andra europeiska dialekter, finns det en möjlighet att det skulle kunna vara ett överlevande ord från tiden före den indoeuropeiska språkinvasionen (ca 4 500–2 500 f. Kr). Detta är dock bara en gissning, men säkert är att tungel konkurrerats ut av måne.

Gerd Eklund

Publicerad i UNT den 12 oktober 2000.

*Nuvarande Institutet för språk och folkminnen.

Tillbaka till Tidigare inlägg