Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Mars 2015 - Maj Reinhammar: Gammalt vart och nytt

Mars 2015

Gammalt vart och nytt

I det dialektcitat som utgjorde rubrik till Gunilla Söderbergs dialektspalt i september ingick det en supinumform vârri ’varit’ (med â som tecken för ä-haltigt a). Vid sidan av vârri e.d. förekommer i uppländska dialekter vurri eller vure med samma betydelse.

I den bok med språkprov från Uppland som Dialekt- och folkminnesarkivet gav ut 1993 finns belägg på sådan böjning från t.ex. Riala och Alunda. U-vokalen anses bero på anslutning till verb av typen bära.

Gemensamt för de uppländska dialektformerna av varit är att de slutar på vokal. Ändelsens -t har fallit i uppländskan, liksom i norrländska och centralsvenska dialekter, inte bara i supiner som vari, skrivi etc. utan också i substantiv som t.ex. tåge och huse. Supinum på -i kan i Uppland ibland också höras av svaga verb, t.ex. åki ’åkt’ och köpi ’köpt’. Eller som den Rasbobördige vaktmästaren på gamla Philologicum frågade en gång: ”Har professor Jansson resi bort?”

Bevarat slut-t kännetecknar sydligare mål. Där kan det heta vatt ’varit’, tatt ’tagit’, blitt ’blivit’ osv. (västgötarna kan också säga bent, där vi längre norrut talar om bene). Därför väntar vi oss inte att en upplänning skall säga: ”Det har vart (en fin sommar).” Ändå hör man det nuförtiden ganska ofta. Vart för varit tycks vara smittsamt.

En annan verbform vart är vi bekanta med sedan länge. Det är det vart som betyder ’blev’ (”det vart en fin sommar i år”) och som går tillbaka på verbet varda, en numera närmast bibliskt klingande infinitiv som dock fortfarande är i bruk i en del dialekter. Varda har för övrigt i dialekterna som i riksspråket ersatts av bli(va), som är ett tyskt lånord och ursprungligen betyder ’förbli’ (jämför tyska bleiben). I norra Uppland kan det uttalas utan l. Uttalet bi sträcker sig upp till Medelpad.

Vart för ’blev’ är fullt levande i talspråket på ett betydligt större område i Svealand och i Norrland. I skrift kan vi träffa på det bl.a. hos den uppländska författaren Margareta Ekarv.

I den inledningsvis nämnda Upplandsboken förekommer också uttal som vårt (med kort vokal, Hållnäs) och vôrt (med kort ö-färgat å-ljud, Västland). Det är en form med gammal hävd; översättningen av Nya testamentet 1526 har wort ’blev’. En motsvarighet till participformen vorden har vi kvar i adjektivet storvulen ’mäktig (nästan till överdrift) imponerande’ e.d. För övrigt har den övergått till att vara ett språkligt fornminne.

Vart i betydelsen ’blev’ har alltså djupa rötter i Uppland. Vart ’varit’ är däremot en sentida invandrare söderifrån.

Maj Reinhammar

Publicerad i UNT, Dialektspalten, den 11 november 1999.

Tillbaka till Tidigare inlägg