Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

November 2009 - Gunilla Söderberg: Noga - ett skadligt verb

November 2009

Noga − ett skadligt verb

Denna gång tar Våra dialekter för omväxlings skull avstamp i ett annat landskap än Uppland, nämligen Värmland. Det är Marta Olsson från Arvika som undrar över verbet noga, på värmländska noge.

Värmländskan är ett s.k. e-mål, vilket innebär att ett svagt betonat a i ordslut övergår till e. Marta hörde det av sin far, född 1880 i Älgå, som talade Jössehäradsmål med Älgå-brytning. Han kunde säga t.ex. dä noger ingen å gå en tocken litten bete, dvs. ’det skadar ingen/det far ingen illa av att gå en sådan liten bit’.

Det är inte något särdeles vanligt dialektord frågeställaren har tagit upp. Språk- och folkminnesinstitutets* arkiv innehåller inga värmländska uppteckningar av verbet noga, och även i övrigt är det svagt belagt. Faktum är att de flesta beläggen kommer från norra Uppland, där innebörden uppges vara ’angå, ha att göra med’. En vanlig fras är va nogar ä dej ’vad angår det dig’, som upptecknats i Björklinge, Tolfta och Tierp. Ett noga i samma betydelse rapporteras också från Stora Tuna i södra Dalarna.

Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) har vi att göra med ett ord som är besläktat med det från medellågtyskan inlånade adjektivet noga i en tidig betydelse ’trång, knapp, föga’ (även ’grundlig’). I våra dagar har noga uteslutande en positiv innebörd: ’omsorgsfull, grundlig, in i minsta detalj’ och liknande. Verbet noga, på medellågtyska nouwen, har i det långivande språket betydelsen ’inkräkta på, nedtrycka, försätta i trångmål, ansätta, tvinga’, och under äldre nysvensk tid (1500- och 1600-talen) har det i svenskan innebörden ’vara till olägenhet eller skada för någon eller något; skada någon eller något’.

Språkproven i SAOB på verbet noga (skrivs ibland noa eller nöga) är dock inte många, och det mesta talar för att det inte ens i äldre tid var något vanligt ord. Ett par exempel ur SAOB må här anföras: Vij [Gustav Vasa] akte … ingen deel företaga then något skal nöge ’vi ämnar … inget företa som kan vålla skada’. Thet noghar icke, om man j vthwertis måtto skrymtar medh Papister … när man haffuer trona j hiertat (1582) ’det skadar inte om man till det yttre hycklar med katoliker … när man har tron i hjärtat’.

Noga är ett av många exempel på att ett lånord som har försvunnit ur riksspråket har levt kvar i dialekterna, låt vara att det i detta fall inte tycks vara särskilt spritt. I citatet efter Marta Olssons far används ordet i sin ursprungliga betydelse, dvs. ’skada, vålla skada’. I uppteckningarna från Uppland och Dalarna har ordet en mildare innebörd, nämligen ’angå, ha att göra med’. Som alla betydelseförskjutningar har också denna skett stegvis. Utvecklingen kan ha gått från ’skada’ över betydelserna ’ha negativ följd’, ’vidkomma’ och beröra’ för att sluta med ’angå’.

Gunilla Söderberg

Publicerad i UNT den 13 september 2001.

*Nuvarande Institutet för språk och folkminnen.

Tillbaka till Tidigare inlägg