Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

November 2010 - Eva Olander: Snarskankar och tjuvben

November 2010

Snarskankar och tjuvben

Av sina barn får man ibland lära sig ord som man inte hört förut. En mor i Uppsala förvånades över sin tioårige sons ord fällkrok i stället för det vanliga krokben i uttrycket sätta krokben för någon. På frågan om han kunde använda ordet i en mening svarade han att det var bättre att säga fälla någon. Det sistnämnda uttrycket är vanligt inte bara i Uppsala. Likaså förekommer att man fäller krokben på nån. I Svenska akademiens ordbok står alternativen slå, sätta, lägga, förr även ställa (ett) krokben (för ngn).

Att sätta krokben för någon anses väl allmänt som ett fult knep eller elakt trick. Ordet kan också användas bildligt när någon använder ojusta metoder, t.ex. inom politiken. Runt om i landet finns flera olika ord för detta tillvägagångssätt. Det riksspråkliga och mest spridda är förstås krokben. Svenska akademiens ordbok har också ordet snav-ben ”i sht i vitter stil”. Detta ord har jag inte kunnat belägga från någon dialekt.

På en skolgård i Örebro på 60-talet satte barnen skorska på varandra och från Söder i Stockholm rapporteras att man kan sätta pirra för någon. Ordet piro är romani för fot men vad betyder egentligen skorska?

En person på arkivet* vars hemort är Skogstorp i Sörmland använder själv gärna ordet snubbelkrok (uttalat med tjockt l) i uttryck som ja la snubbelkrok på-n. Från några Eskilstunaungdomar kommer flera varianter, alltifrån det vanliga sätta krokben för till uttryck med snubbelkrok: göra/sätta snubbelkrok på/för. Verb- och prepositionsbruket vacklar men verkar vara den vanligaste prepositionen.

Ett annat sörmländskt ord är snarskank: ja ska sätta snarskank på dej (Gåsinge) och ho satte snarskank för-n så han snavä ikull (Sorunda). Snarskank med varianten snarskrank förekommer i flera socknar i Sörmland. Ordet har dessutom funnit sin väg in i litteraturen. I mina öron ringer en refräng från en visa av Ulf Peder Olrog som beskriver hur man dansar hambo: ”snarskankar hit och snarskankar dit och svikthopp och nig och kuta runt”. Kerstin Ekman berättar i sin roman Häxringarna om knekten som råkade sätta snarskank för sig själv, föll över järnvägsrälsen och fick benen avklippta. Såväl Olrog som Ekman har anknytning till Sörmland. Ser man till arkivets samlingar tycks ordet också vara begränsat till detta landskap, men jag har av en man i Motala hört åsikten att det skulle vara typiskt östgötskt. Kanske finns det i själva verket spritt på fler håll i landet?

Det vanligaste i arkivets samlingar är att krokbensorden betecknar ett knep som var förbjudet, eller betraktades som ohederligt, vid brottning. I en uppteckning från Västergötland sägs om brottning: att därvidlag utan förhandsöverenskommelse kasta krokben gillas inte. Ett annat spritt ord som speglar denna betydelse är käringkrok. Den som tar till ojusta metoder jämställs alltså med en käring. En variant är käringknep, som finns upptecknat i Östervåla i Uppland.

Från Närke berättar Gabriel Djurklou på 1860-talet om ordet krokskank: ”i uttrycket sätta Krokskank för en d. v. s. under en Brottning sätta sitt ben bakom medkämpens för att dymedelst narra omkull honom. Detta anses dock mindre hederligt och kallas Käringeknep”.

Det vanliga ordet för krokben i stora delar av Norrland tycks vara tjuvben. Några exempel: tjuvbain slog-n oppa me se jig fåll ’tjuvben slog han på mig så jag föll’ (Hjoggböle i Västerbotten) och då man skulle brottas fick man ej […] göra tjuvbäin (Nederluleå i Norrbotten).

Ytterligare ord är benkrok: ta bejnkrotjen och han slog bejnkroken på-n (Jämtland), benknep (Västmanland och Gästrikland), benstälpa (Västmanland) samt verben krokfalla och krokfälla (Lima och Transtrand i Dalarna). Där kan det t. ex. heta an fräjst te krokföll me ’han försökte sätta krokben för mig’. I Älvdalen i samma landskap lär man i stället kunna kröka ned någon.

Som synes är variationsrikedomen stor i landet. Detta är dock långt ifrån någon fullständig inventering av krokbensord. Säkert kan läsarna bidra med fler belägg för de ord jag tagit upp och kanske även med ytterligare varianter. Oavsett vilket ord man använder är det ingen tvekan om att själva företeelsen är välkänd över hela vårt land.

Eva Olander

Publicerad i UNT den 8 juni 1995.

*Dåvarande Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Tillbaka till Tidigare inlägg