Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

November 2011 - Vidar Reinhammar: Om ett uppländskt pronomen

November 2011

Om ett uppländskt pronomen

Som många känner till, används i uppländsk dialekt och dialektfärgat språk formen e för trycksvagt det inte bara i objektsställning (ja såg e) utan även i fall som finns e, gick e. Mindre bekant är det väl att dialekterna i de norra och östra delarna av Uppland utom sådant e också har he, , häj i andra satsställningar, som följande slumpvis valda exempel visar: e va ällvaru me häj (det var allvar förknippat med det) Österlövsta, e e he, he ja (det är det, det, ja) Börstil, e bi-nte någge regn Singö, e va i fjol e (det var i fjol, det) Roslags-Bro, he ske vi jörä (det skall vi göra) Harbo, jaa då, hä fick en (man) visst, hä Nora, nog vet ja he (betonat) nog Gräsö, tells hä bir dager Gräsö, hä ä länge sen Gräsö, he sä va åv (det skall vara av) al, nör e sä (när det skall) va noga Hökhuvud, mer än e va värt Hållnäs.

I våra dagar påverkas dialekterna mer och mer av riksspråket. Medan formen e syns vara ganska motståndskraftig i typen finns e, jag såg e, trängs he, e osv. i andra sammanhang undan av , de. Den processen har emellertid pågått ganska länge. Genom äldre källor och bland dem särskilt dialektdikter från 1600- och 1700-talet vet vi att (som ordet skrivs i gamla källor) med all sannolikhet varit så gott som allmänt spritt i Uppland ännu i början av 1700-talet, men att redan då har förekommit i Stockholmstrakten och kanske västerut längs Mälaren. Därifrån har dä sedan brett ut sig i dialekterna i Upplands södra och centrala delar.

He är ingen specifikt uppländsk företeelse. I nutida dialekter finns eller motsvarigheter till den formen även i nordöstra Västmanland, största delen av Dalarna, i Gästrikland, nordöstra Hälsingland, Medelpad (utom längst i väster), östra Jämtland, nordöstra Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och delar av Lappland men också på Gotland (Fårö) samt i de finlandssvenska och estlandssvenska dialekterna. Längre tillbaka var utbredningen ännu större: har funnits på hela Gotland, på åtminstone en del av Öland, sannolikt också i nordöstra hörnet av Östergötland och i nordöstra Södermanland samt östra Västmanland och i östliga delar av Hälsingland och Ångermanland.

Formerna he, osv. är till skillnad från personliga pronomen i allmänhet ingen urgammal företeelse. De har liksom det uppkommit ur fornsvenskt thät. Utvecklingsgången måste vi här lämna å sido. De äldsta dialektbeläggen är häd från Gotland c. 1550, ed, ädh från Älvdalen i Dalarna c.1600, från Ångermanland c. 1600 och Uppland 1620 samt (d) från Uppland 1622. Med ledning av bl.a. dessa äldre belägg kan man anta att (d) uppkommit i yngre fornsvensk tid.

Från Uppland, sveaväldets centrala landskap, har under tidernas lopp många språkliga nyheter spritts till andra områden i det gamla Sverige, främst landskapen längs den svenska östkusten. Det ligger nära till hands att räkna även he, till de fenomen vars ursprung skall sökas i Uppland.

Vidar Reinhammar

Publicerad i UNT den 10 juni 1993.

Tillbaka till Tidigare inlägg