Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

November 2014 - Birgit Eaker: Han kom å rulandes

November 2014

Han kom å rulandes

År 1897 upptecknade Elma Wallin följande gåta i Västlands socken i Örbyhus härad: De kåm en ärlig man å gaåendes / han jeck på sin moder / å jeck in i sin broder / å hade fadren i mun. Det är inte svaret på gåtan (prästen, jorden, kyrkan) som ska behandlas i dialektspalten i dag, utan uttrycket kåm å gaåendes (kom gående). Att detta inte är tillfälligt eller individuellt visar andra uppteckningar i våra dialektsamlingar. Jämför t.ex. från Mjällby i Blekinge: Ein gång kom hannsa faafar o gåans frå Hellvig (en gång kom hans farfar gående från Hellvig), och från Häggesled i Västergötland: Så kåm då ena käring å gångane (gångande).

Själva uttrycket består av verbet komma, en partikel å och ett verb i presens particip som beskriver hur någon eller något kommer. Man kan komma på många olika sätt. Här är en liten provkarta ur dialekterna, från Halland: Rätt i desamma så kåm där ain årre å flyane å slo nair i aitt trä (så kom där en orre flygande och slog ner i ett träd) nedre Ätradalen; från Småland: (en flicka) kom å draannäs hajm mä en ongä (kom dragandes hem med en unge) Fryele, höon kåm o faranes såm åin töosing (hon kom farande som en galning) Hallaryd, en maan kom hong å springanes (en morgon kom hon springande) Jät, kåmmä du å knekanes? (kommer du knekande; kneka betyder gå med sviktande knän, gå sakta och tungt o.dyl.) Jät, han kamm o sättanes (han kom springande) Markaryd; från Västergötland: han (dvs. en hök) kåm å flugande å slo ner på höna Björketorp, så komme-lä en båt å roanne (roende) Synnerby. Från Västergötland finns också exempel i s.k. vädermärken: Kåmmer ventern um Mekesmässe å skrianne (skridande), så kåmmer han um Häljamässe å rianne (ridande) Gökhem, Kåmmer Andörs å slaskane, kåmmer jula å braskane Laske-Vedum.

Mitt tidigaste exempel är från början av 1700-talet i en bröllopsdikt på västgötamål, troligen från Marks härad. Päär och Olav diskuterar alla grannlåter som fästmön måste ha och Olav säger: du komer å klofande tea (du kommer klövjande till henne, dvs. till fästmön ‒ här betyder klövjande ungefär: bärande på tunga bördor).

I mitt nordligaste exempel från Ångermanland (1878) är man rädd för ”Ryss-tyrann”: att han skä komma å sämmanes hit öfwer Qwärtjen (simmande hit över Kvarken).

Så några exempel från Uppland: Ti kåmmä å drivändes leidig å löys (att komma drivande ledig och lös) Hållnäs, kåm en rev å ramlände (kom en räv luffande) Häverö, ho kåm å stussändes (hon kom studsande) Tegelsmora, å undär kåmmer å sjenande (och hundar kommer skenande) Väddö, kåm å springande, kåm å roende, kåm å resände Väddö. Flera exempel har upptecknats av G Ad Tiselius och återges i hans avhandling, Ljud- ock formlära för Fasternamålet i Roslagen: prässgåla kommer å kyörandes (folket i prästgården kommer körande), bärritrållä kommer å sopändes (bergtrollet kommer med en fart), än kom å stampändes (han kom och stampade), än kom å rulandes (han kom med ostadig gång som en drucken), än kom å stövandes (han kom i otäckt väglag). I de båda sista exemplen förekommer verb som är kända i dialekterna men knappast i riksspråket, rula och stöva. Båda kan ha flera betydelser, rula betyder bl.a. vingla, ta snedsteg, gå ostadigt. Stöva har i exemplet en något oklar betydelseuppgift. Från andra håll finns stöva i betydelser som gå tungt och sakta, ströva. Jämför hos Bellman: Gat-mamseller / Och Gesäller / Stöfva ikring. (Fredmans epistel nr 40.)

Det verb som uttrycker sättet man kommer på är oftast ett rörelseverb, , flyga, springa, simma osv., men ett par undantag finns: kåm å berandes me årrän (kom bärande på orren) Häverö, kåm on å tittandes (kom hon tittande) Väddö. Från Närtuna har Tiselius denna variant av en barnvisa: etter kom ekorn o tittandes, han räfsade upp uti strängar. Verbet kan både ha och vara utan -s på slutet. Tiselius kände endast till den form som slutar på –s, och det verkar vara den vanligaste i Uppland, medan formen utan -s är den vanliga i Västsverige.

Vad är då egentligen partikeln å för ord? Ja, det är inte slutgiltigt löst. Tiselius ger tre olika förslag. De två första utgår från att å är konjunktionen och och det tredje att det är fråga om den fornsvenska prepositionen at, vårt nutida åt. Andra teoretiska möjligheter finns också. Jag har inte kunnat finna något exempel på uttrycket i fornsvenskan och tycker tills vidare att det är rimligt att anta att å egentligen är och. Det är troligt att vi har att göra med en blandning, en kontamination, av två vanliga sätt att uttrycka sig, t.ex. han kom springande och han kom och sprang. Men det är inte fråga om en tillfällig blandform, utan om ett uttryckssätt som haft ganska stor spridning i talspråket. Detta framgår av att exemplen, även om de inte är så många, spänner över ganska lång tidsrymd, från börja av 1700-talet till mitten av 1900-talet, och av att de är geografiskt spridda; exempel finns från Blekinge i söder och Ångermanland i norr, från Halland i väster och Uppland i öster.

Birgit Eaker

Publicerad i UNT den 11 april 1996.

Tillbaka till Tidigare inlägg