Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

November 2015 - Birgit Eaker: Pärkål och potatisvann

November 2015

Pärkål och potatisvann

Så här på senhösten, när årets grönska är ett minne blott, vill jag ta upp en dialektal fundering från i somras av Arvid Höglund från Stöde i Medelpad.

Han skriver: Min svärmor från Domsjö (i Ångermanland) säger ”pär-risker” om potatisblasten. En riska, flera riskor/risker. Hennes granne som kommer från inlandet säger ”pärkål”. Hemma i Stöde säger vi ”pärbuskar” och ibland ”pär-ris”. Jag har en känsla av att det tidigare var så att det hette pärbuske så länge som det växte, men pärris när potatisen var upptagen. Men min mamma hävdar att man ”slår pärris”, dvs. slår blasten med lie innan man tar upp potatisen (vi gjorde så förr när vi tog upp med maskin).

Som framgår av Arvis Höglunds brev finns i dialekterna flera benämningar på potatisens växt ovan jord. Själva potatisen har ‒ liksom kärt barn ‒ också många namn. Några av dessa diskuterades av Sven Söderström i Språklådan i UNT 8 mars 1983. En kort repetition kanske kan vara till hjälp.

De tre vanligaste benämningarna på potatis är (jord)päron, jordäpple och pantoffla eller pantoffel. Ordet jordpäron med variantformerna päron, jordpära och pära har den största spridningen. I Uppland kallades potatis allmänt jordpäron för 100 år sedan. Detta tycks vara en översättning av tyska dialekters Erdbirne ’potatis’. På samma sätt är benämningen jordäpple en direkt översättning från tyskans Erdapfel.

Först under 1900-talet har ordet potatis trängt undan jordpäron i Uppland. Av (jord)päron och (jord)pära har bildats några lokala varianter, t.ex. (jord)pronn och jordbär i Dalarna och (r)la i Härjedalen och västra Hälsingland. I Skåne finns benämningen pantoffel eller pantoffla och i Västergötland kan potatisen kallas noler, knoler och toler. Bakom de senare skulle ord med betydelsen ’knöl’ kunna ligga. Ordet potatis är inlånat från engelskan (potatoes) och är spritt över hela landet. Den vanligaste formen av detta ord i våra dialekter är potät(a). Så långt Sven Söderström.

För att få en uppfattning om vad potatisens gröna växtdelar kallas i dialekterna har jag i de större samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter gått igenom alla sammansättningar som har de viktigaste dialektorden för ’potatis’ i första ledet, dvs. pär(on)-, jordpär(on)-, potat(is)- etc., och tagit fram de ord som betyder ’potatisblast’ o.dyl. De ord jag på så sätt fick fram har som senare led blad, blast, bläster, bål, brimme, briske, bräske, buske, fan, gräs, kål, plänta, ris, riska, ros, stake, stjälk, stånd, ståndare och vann.

Vissa av orden avser egentligen en viss del av växten men kan också beteckna blasten över huvud taget. Det gäller t.ex. -blad och -stjälk. Störst spridning har sammansättningar med kål, medan t.ex. sammansättningar med brimme, briske, bräske och fan har sydsvensk eller sydvästsvensk utbredning och sammanställningar med gräs har sitt starkaste fäste i Jämtland.

Alla orden är egentligen värda egna utredningar. Här skall jag endast nämna vann som är ett uppländsk ord med betydelsen ’(potatis)blast’. Ensamt eller i sammansättning med potatis (med variantformerna potate-, petate-) eller pära (päron) är det belagt från Alsike, Björkö-Arholma, Börstil, Edsbro, Fasterna, Håtuna, Kårsta, Lagga, Lunda, Möja, Närtuna; Roslags-Bro och Singö.

Ordet vann är av gammalt ursprung, troligen är det egentligen samma ord som återfinns i växtnamnet kvanne. Ordet har i Uppland använts för andra växter än potatis, vilket bl.a. kan utläsas av denna uppgift i Johan Ihres Swenskt Dialect Lexikon från 1766: ”VANN … Upl. Humle- och ärtrefvor.”

Uppteckningarna visar att man ibland har flera benämningar, t.ex. en för den enskilda växten, ståndet, och en för blasten. Från Möja i Uppland uppger t.ex. J. Westin 1934 att en individ av potatisväxt kallas ”stand” (dvs. stånd), men potatisblast i allmänhet kallas ”vann”. Man säger exempelvis att man skall ”slå av vann”, innan man börjar ”ta opp potatisen”. Från Torsåker i Gästrikland finns en uppgift om att jopäris (jordpärris) avser potatisblast och att enskilda stånd kallas jopäriska (jordpärriska). Från Atlingbo på Gotland får vi veta att ett exemplar av växten heter pärstand och blasten i allmänhet pärgras (dvs. -gräs). I Arvid Höglunds hemtrakter i Medelpad benämnde man växten under sommaren pärbuske och under hösten pärris ‒ av allt att döma användes det senare ordet om blasten både före och efter det att potatisen var upptagen. År 1898 upptecknade R. Molin i grannsocknen Torp: ”pe-rise på hösten och -buske på sommarn”. Denna betydelseskillnad är således levande hos Arvid Höglund nästan 100 år senare. Ytterligare en benämning, nämligen på den unga växten, finns antecknad från Torp i Medelpad av A. Nilsson 1943: ”När (potatis-)plantorna pär-rosan (dvs. -rosorna) kommit upp och voro ca 10 cm höga, kupades de”.

Sven Söderström påpekade att det är förvånande att en i vårt land så modern växt som potatisen benämns på så många olika vis i våra dialekter. Potatisen blev ju nyttoväxt först sedan Jonas Alströmer 1723 började odla den.

Mindre förvånande är det att den gröna delen av växten fått flera olika benämningar i dialekterna. Man har i de flesta fall tagit till hemtama näraliggande ord som betecknade växter, växtlighet eller delar av växter som potatisblasten på ett eller annat sätt påminde om.

Birgit Eaker

Publicerad i UNT den 13 november 1997.

Tillbaka till Tidigare inlägg