Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

Oktober 2014 - Gerd Eklund: Ett grillrigt tyg

Oktober 2014

Ett grillrigt tyg

”De här va ett grillit tyg!” ‒ ”Säger du grillit? Min mamma säjer grillrit, men hon e från Norrland.”

Detta är ett kort utdrag ur en konversation mellan två expediter i en av Uppsalas textilaffärer, som jag råkade höra för ett tag sedan. Båda två tycktes vara helt eniga i sin bedömning av tygets utseende. Det var mera den lilla skillnaden (r:et) mellan orden som fångade deras uppmärksamhet. Jag ångrar i dag att jag inte gick fram till dem, tittade på tyget och bad dem förklara för mig vad som föranlett deras ordval. Det fanns nämligen en möjlighet att de inte avsåg riktigt samma sak.

För mig var båda orden nya. Eftersom många på min arbetsplats kände till ett av orden eller båda, drog jag slutsatsen att de var riksspråksord, som hittills undgått mig. En kontroll i Svenska akademiens ordlista visade emellertid att endast grillrig fanns med. Det har betydelsen ’flimrig’ och betecknas som provinsiellt. Därjämte upptas griller ’flimmer’ och grillra ’flimra’.

En sammanställning av materialet i våra arkiv visade att ett huvudområde för det viktigaste ordet i denna ordgrupp, nämligen verbet grillra, är just Mälarlandskapen (Uppland, Västmanland och Södermanland) samt angränsande landskap (Gästrikland, Närke och Östergötland). Det finns belagt också i Västerbotten, Lappland, i delar av Norrbotten och Ångermanland samt i Österbotten.

Vid luftdallring i värme, vid starkt solljus på snö eller vatten och vid huvudvärk kan det grillra (för ögonen), dvs. ’flimra (el. skimra’) Det kan också innebära att man ser konturlöst eller otydligt. Om ett tyg är grillrigt utlöser mönstret samma reaktion hos betraktaren. Färgerna eller mönstret flyter samman och utlöser ett lätt och obehagligt flimmer för ögonen. Enligt min erfarenhet kan ofta en speciell smal randning utlösa flimret, mer sällan brokighet eller småmönstring.

Substantivet griller är inte lika väl belagt, men det har upptecknats i Östervåla och då med betydelsen ’flimmer för ögonen’. Ordet kan också användas om reflexer och ljusfenomen som dallrar, t.ex. på våren och sommaren då solvärmen flimrar över fälten.

Ordens ursprung är oklart, men grundbetydelsen tycks innefatta någon form av rörelse, flimmer.

Grillig då? Ja, detta ord tycks mest höra hemma i Västergötland, Småland och Östergötland, men det finns några få uppteckningar även från Uppland (bl.a. Vaksala, Almunge och Bladåker). Det används framför allt om boskap som är strimmiga eller fläckiga, brokiga, och då särskilt på huvudet. Ett mycket vanligt konamn i Götaland är Grilla (även Grille om en oxe eller stut). Från Tjocksta, Danmarks by i Vaksala socken, föreligger i en bouppteckning från 1749 följande: 1 st qwiga Grilla. Grillig kan även användas om människor som är framför allt strimmiga (men även fläckiga) i ansiktet av smuts eller svett, och det kan övergå till att beteckna något som är allmänt smutsigt. Man kan också grilla ner sig ’smutsa ner sig’. Det kan, slutligen, användas om tygmönster, och betyder då ’melerat’, ’flammigt’, ’ojämnt i färgen’, ’irriterande småmönstrat’. Det kan användas om tyg där färgerna är av lika styrka ”så att det är svårt att avgöra vilken färg tyget har”. ”Det är grilligt om det är fult och alla möjliga färger ihoprörda.”

Även här är ordets ursprung oklart, men grundbetydelsen tycks vara ’teckning (av något slag) eller mönster’.

Vi ser här hur två likartade ord från två ganska olika utgångspunkter närmat sig varandra i betydelse. Grillig och grillrig används båda om tyg om inte i identiska så i närliggande betydelse. En följd härav är att man i de områden där båda orden förekommer inte har kunnat hålla isär betydelserna. I norra Östergötland används grillrig om brokig boskap och i Uppland i betydelsen ’smutsig’ (Möja) och ’brokig’ om kreatur (Ljusterö). Från Balingsta har jag fått en uppgift om det omvända. Här är ett grilligt tyg ofta svartvitt, gärna pepitamönstrat, och ger obehagskänslor, flimmer för ögonen. Från Vaksala (där det alltså redan 1749 finns uppgift om konamnet Grilla) finns belägg på både grilla och grillra med samma betydelse, nämligen ’flimra’.

De två expediterna kunde alltså med sina olika ordformer ha varit helt eniga men även något olika i sin uppfattning av mönstret, och därför ångrar jag att jag inte gick fram och betraktade tyget. Men det är klart ‒ jag kan ju alltid gå in igen och fråga om det finns något riktigt grillrigt tyg i lager.

Gerd Eklund

Publicerad i UNT den 11 maj 1995.

Efter artikelns publicering ringde en gotlänning, f. 1927 i Hemse, och meddelade att han på Gotland på 30-talet sa grillrigt om tyg, speciellt av moarétyp, där mönstret var svårt att urskilja; det flöt ihop. Hans far var skräddarmästare och även hans mor sydde. Man använde ofta ordet grillrigt om tyger. Det kunde också grillra för ögonen vid starkt solljus och snö.

Tillbaka till Tidigare inlägg