Hem · Om · Program · Månadens dialektord · Skriftserie · Länkar · Kontakt · Läs och lyssna

September 2014 - Margareta Källskog: Dåm jorde inte ett dugg dåm e

September 2014

Dåm jorde inte ett dugg dåm e

I rikssvenskt talspråk är det ganska vanligt att negationen inte dubbleras. Den första negationen är då i regel framflyttad i satsen och ger starkare betoning åt det sagda, t.ex. inte har han gjort det inte. Enligt Svenska akademiens ordbok förekommer upprepning av negerat adverb numera bara i vardagligt bruk i synnerhet i folkligt talspråk. Författare använder också detta stildrag med just den avsikten att skapa större eftertryck, vilket framgår i följande exempel: Mened är inte barnsaker, det inte; Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen (Strindberg); Inte blir det någon fest. Inte (Hjalmar Bergman).

I den av Dialekt- och folkminnesarkivet* nyligen utgivna boken Uppländska finns många belägg där inte läggs till sist i en redan negerad sats, t.ex. inte hadde tårparen nånn sed te sälja inte ’inte hade torparna någon säd att sälja inte’ (Skogs-Tibble), å inte kunne han spela inte ’och inte kunde han spela inte’ (Västland), men de va inte te tjöpâ då inte, förstår ni, å je ut stora pengâr inte ’men det var inte till att köpa då inte, förstår ni, och ge ut stora pengar inte’ (Älvkarleby), då behövd man aldri skruva fast-ne i skonn inte ’då behövde man aldrig skruva fast den i skon inte’ (Jumkil). Från exempelvis Hälsingland finns upptecknat: int ä grisane nå fin int ’inte är grisarna (något) fina inte’ (Arbrå).

När jag under 70-talet deltog mycket aktivt i ett inspelningsprojekt på Väddö, kom jag i kontakt med en för mig ny form av dubbel negation. Det är den obetonade partikeln e som läggs till i slutet av en nekande sats. För den med dialekten obekante kan det vara svårt att uppfatta att e är en negation knuten till ett annat negerande ord i satsen. Det första nekande ordet behöver för övrigt inte bara vara inte, det kan också vara aldrig, ej, ingen etc. på samma sätt som i exemplen ovan.

I litteraturen har e kommenterats endast kortfattat av Schagerström i Vätömålet (1882) och av Tiselius i Fasternamålet (1902), som också ger ett belysande exempel: ja arntä sitt en-e ’jag har inte sett honom’. Tiselius skriver att det negerande e troligen förekommer över hela Sjuhundra härad, men att han för övrigt inte hört det i de häraden han besökt.

I inspelningarna från Väddö kan man finna många fall av detta särdrag. Det förekommer förvisso inte hos alla talare – en del har flera exempel medan andra inte har något. Exempel ur inspelningarna: man jick me ändå iblann för att man tyckte de va skojet te lärä se, inte att man va tvungen e ’man gick med ändå ibland för att man tyckte det var skojigt att lära sig, inte [för] att man var tvungen inte’; ja vet inte att dåm koka in nå blåbär så där te vintern e ’jag vet inte att de kokade in (några) blåbär så där till vintern inte’; de va inte sånna tider presis e ’det var inte sådana tider precis inte’; dåm jifte sej inte så där unga å barnsliga såm nu e ’de gifte sig inte så där unga och barnsliga som nu inte’; de va så gammalt namn, de kåmmer ja inte ihåg nu e ’det var så gammalt namn, det kommer jag inte ihåg nu inte’; dåm jorde inte ett dugg dåm e ’de gjorde inte ett dugg de inte’.

I boken Uppländska förekommer det negerande ordet e emellertid också på andra håll i Uppland, t.ex. i texterna från Björklinge och från Gräsö: han var-nte tingad me’ han-e ’han var inte medtingad han inte’; våran gård var-e väl allri nåraja sett nå bomärke e ’i vår gård vardet väl aldrig några … [att] jag sett något bomärke inte’.

Exempel på denna företeelse kan man finna också utanför Uppland. I dialektarkiven finns den upptecknad från t.ex. Hälsingland: är e töcke sömrar, sôm är rägnut å sa, då vinn dôm-nt mer än enn tjärdal e ’är det sådana somrar, som är regniga och så, då hinner de inte mer än en tjärdal inte’; Häv-nt i mer flöter e ’häll inte i mer grädde inte’ (Bergsjö). I inspelningar från Jämtland kan man höra flera exempel, där e för övrigt kan växla med i med samma betydelse och funktion: å dä fekk gå fortt å för dôm hadd inte just sô myttje för e i ’och det måste gå fort, för de hade just inte så mycket [betalt] för det inte’; män ânnâsch sö var e ju-it nô storavvährkning på bonnskogum dâr, e ’men annars så var det inte någon storavverkning på bondskogarna där, inte’ (Ström). Kanske är det någon av läsarna som känner igen det här lilla ordet.

Margareta Källskog

Publicerad i UNT den 11 maj 1994.

*Nuvarande Institutet för språk och folkminnen

Tillbaka till Tidigare inlägg